Frukost serverades, jag läste ur min pocketbok och så småningom anlände tåget punktligt under jorden vid Arlanda.
Det tar sin tid, att färdas med tåg, du hinner fundera. Jag hann dra slutsatsen att alla bör åka mer tåg, bra för miljön, mindfulness-heten och möten människor emellan. Min mor som tog tåget från fel håll, söderifrån, drog däremot en annan slutsats. Hennes tåg blev flera timmar försenat på grund av stopp i tågtrafiken. Vi skulle anlända samtidigt till Arlanda. Käka lunch, slappa och sedan åka vidare ut i Europa. Med flyg. Det blev ingen lunch tillsammans. Fyra minuter innan planet avgick stegade vi in på flygplanet efter att jag haft stresseksem över att vänta in moderns försenade tåg. Vi resonerade högljutt på flygplanet att detta, möjligen var en av nackdelarna med tåg, förseningar.
Ja, ibland blir det faktiskt förseningar från rätt håll också, från norr. Hörde på radion häromdagen att det nu var tillfälligt tågstopp mellan Nordmaling och Ö-vik på grund av signalfel. Pirret i kroppen satte igång direkt, oroskänslan och små-paniken, svett under armarna och tanken på att inte komma fram i rimlig tid.
Jag var nämligen en av många som längtat efter tåget mellan Umeå och Ö-vik. Jag och min kollega hade under något år pendlat med buss denna sträcka. Vi är fortfarande vänner, men nog var det påfrestande att alltid sätta sig intill sin polare klockan 05.30 varje vardag. Samtalen dog ut efter någon vecka. Nackkudden började resa med. Jag sov mestadels. Min polare var däremot vaken och hade mycket dötid, med en snarkande kompis intill. Vi såg framemot tåget! Så kom den dagen vi skulle börja tågpendla. Och därmed kom också tiden med signalfel, lokfel, mötande tåg-stopp, inställda tåg, frusna dörrar, tåg som aldrig kom, ersättningsbussar. Ersättningsbussar, vilket hemskt ord. De dagarna hamnade vi på ruta ett igen, nackkudde och dötid, förseningar till arbetet. Det var tiden då Norrbotniabanan blev hånad, fick spott och spe, av oss pendlare. Det verkar pågå än, om än i mindre utsträckning.
Ibland stannade tåget bara. Tekniskt fel? Men en fredagseftermiddag i november satt jag ensam med en manlig pendlare i tågvagnen när tåget plötsligt stannade och det blev mörkt. Ingen ström. Där satt vi i novembernatten. Två ensamma själar i samma vagn, någonstans i skogarna kring Nordmaling. Efter någon minut var jag bara tvungen att säga något. Den där pinsamma tystnaden höll på att ta död på mig.
”Hallå!?”
”Hallå.”
Fortfarande mörkt.
”Vad är det som händer egentligen?”
Då kom faktiskt strömmen tillbaka. Och jag fick se min medpassagerare. Möjligen var detta ännu mer pinsamt då vi båda insåg att det krävdes ett strömavbrott innan vi skulle börja snacka med varandra. Men tack vare strömavbrottet denna novembernatt pratade vi mången gång efter detta. Oss pendlare emellan.
Anna Israelsson