Medan hon beställde mat satt jag där själv och det dröjde nog bara en minut innan jag började känna mig obekväm. Jag undrade om människor runtomkring trodde att jag satt där och skulle äta helt själv utan sällskap. Otroligt pinsamt tänkte jag medan jag nervöst räknade sekunderna tills mamma satte sig ner bredvid.
Många år senare begav jag mig mot biosalongen. Jag var otroligt peppad på den andra filmen i Twilight-sagan och väntade ivrigt på min kompis utanför busstationen. 30 minuter innan filmen fick jag ett sms där hon påstod sig vara för sjuk för att lämna huset. Där stod jag med två biljetter och en stor förväntan, utan sällskap. Jag ville dö av pinsamhet då jag insåg att skulle behöva sitta där och se filmen själv bland alla par och kompisgäng.
Några år senare befann jag mig på en semester med en magsjuk vän som uppmuntrade mig att gå ut och äta något själv på restaurang istället för att sitta inne på hotellrummet hela semestern. Jag totalvägrade av ren panik. Men efter alldeles för mycket hämtmat så tog jag slutligen till mig lite mod och satte mig ned i en liten italiensk restaurang. De frågade mig genast om det var ett bord för två. Det var en fredagskväll och runtom mig var det mest par som var på dejt eller småbarnsfamiljer. ”Nepp, bara jag ikväll”, bekräftade jag med en låg röst.
Till en början kunde jag inte avgöra ifall folk runtomkring stirrade på mig eller ifall jag bara var paranoid. Det kändes konstigt hur jag vanligtvis älskade egentid men hatade att vara själv bland andra människor. Det är en typ av ångest nästan alla mina väninnor hade på den tiden också. Alla dessa minnen visar en otroligt kontrast gentemot dagens läge. När jag flyttade och knappt hade en enda vän i närheten så hade jag inget annat val än att bli bekväm med mitt eget sällskap oavsett omgivningen. När jag väl hade blivit van vid min nya livsstil så började jag märka av saker och ting i min omgivning som jag aldrig hade gjort förut. Det var allt från hur servitörer vek servetter framför mig till hur två främlingars kroppsspråk avslöjade deras känslor på sin tinderdejt. Världen saktade ner lite när jag inte behövde underhålla någon annan och det kändes som att jag lärde mig något nytt varje dag.
Men det finns också en mindre trevlig sida när det gäller att ge sig på världen själv dagligen. Chansen att främlingar försöker öppna en konversation med mig mitt på gatan blir allt mer vanligt, att ta sig från A till B efter klockan åtta innebär en hel del personliga säkerhetskontroller och en kort kjol till restaurangen blir sällan av för att undvika oönskade upp-och-ner blickar. Det är tragiskt att behöva vara så försiktig när du rör dig runt ensam som kvinna men så otroligt viktigt. Trots detta så kommer jag aldrig tveka att bege mig ut på upptäcksfärd i en ny stad under solnedgången igen. Det känns nästan lite speciellt att inte dela precis allt med andra. Vissa minnen förblir mina, och bara mina.