Häromveckan åkte jag med arbetsgivaren till Stockholm på konferens med Skolverket. Allt med det var fridens liljor förutom den lilla detaljen att till och från Stockholm tog man sig på bästa sätt med flyg. Jag har aktivt, fast lite sådär undangömt i smyg, undvikit att sätta mig på flygplan i stort sett hela mitt liv. Värst var den här flygrädslan i 20-årsåldern då jag var beredd att hoppa av lärarutbildningen bara jag slapp åka till England, vilket man då förväntades göra som blivande lärare i ämnet. Tursamt nog segrade min plikttrogenhet så på utsatt dag och tid stod jag på Falmarks flygplats. Fast övertygad om att min sista stund var kommen. Det var den som ni förstår inte alls och efter det har det gått bättre att färdas i luften.
Det är i alla fall vad jag inbillar mig till dess det är dags att ställa sig i kön och checka in. De senaste årens restriktiva hållning till att ur klimatsynpunkt och smitthänseende inte flyga har passat mig alldeles utmärkt. Jag åker gärna tåg, buss och bil eller deltar digitalt i lugn och ro från arbetsplatsens skrivbord. Det är ju så bra för miljön och det gemensamma ansvaret för en hållbar värld. Och min flygrädsla. Mest för min flygrädsla.
Människor har genom åren försökt delge mig alla möjliga tips: Statistik om den minimala risken för missöden, roliga historier om skojiga flygresor, ”tänk om”exempel och diverse förslag på alkoholhaltiga drycker. Jag hör vad ni säger men jag lyssnar inte eftersom jag är så upptagen med att lyssna efter konstiga ljud. Och alkohol; nej tack. Här ska ingen uppmärksamhet avledas. Förmågan att uppfatta minsta lilla skiftning kan vara skillnaden på liv eller död!
Hur gick det då? Jo, med en lätt känsla av obehag gick jag ombord och med koncentrerad andning gick det att lyfta. Resten av resan låtsades jag för mig själv läsa en bok med pedagogiskt innehåll. I själva verket satt jag och registrerade vartenda ljud och rörelse som på något vis skulle kunna antyda att planet tänkte bege sig i spinn nedåt.
Jag hade en förhoppning om att hemresan skulle gå bättre, men tji fick jag då det verkade som att min flygovilja behövde nedresan för att vakna till och VERKLIGEN komma ihåg hur olustigt det känns att se den fasta stabila marken försvinna under en. Tack och lov placerades jag vid nödutgången och kunde istället för cirkeltänkande om min förestående snara död fokusera på hur jag skulle öppna dörren i händelse av nödsituation. Jag hade mittsätet men tanten till höger var av modell mindre och efter några förstulna blickar kunde jag nöjt konstatera att jag utan problem skulle kunna slänga henne över sätet om jag skulle behöva komma fram till dörren. Sedan skulle jag se till att alla passagerare i god och rättvis ordning fick lämna planet. Min kollega Åsa satt på raden bredvid och hon skulle precis som jag förstå vikten av att alla sköter sig fint och väntar på sin tur vid en evakuering. Nöjd med min plan kunde jag sedan ägna resten av resan åt att lyssna till avvikelser i motorljudet men också tänka att det går i så fall an för nu finns det en plan för allas vår överlevnad. Så gick det ju också alldeles utmärkt att ta sig ner och sedan åka hem.
Förhoppningsvis dröjer det nu minst 10 år till innan jag flyger igen även om jag kanske har en liten smygande självinsikt i bakhuvudet som säger att flyga vart 5:e år eller så skulle vara bättre för min inneboende motvilja mot flygtransport. Vi får se. Om ett antal år.