Jag älskar att försöka komprimera vattnet som flutit under bron och vart strömmarna har tagit en över en frysdisk, och det är minst lika intressant att lyssna. Nu är jag uppe i åldern där jämngamla ger intrycket av att ha navigerat till någon sorts hamn. Vissa är klara med sina utbildningar, andra har skaffat barn eller företag, och det är kul att höra hur människor man tycker om vuxit upp och i någon mån hittat sig själva. Men iallafall för mig så känns det för varje år svårare att förklara varför jag fortfarande simmar runt i mitt stora ingenting, och mår som världens bästa dåliga exempel.
För när dom frågar vad jag gör nuförtiden så måste jag krypa till korset och erkänna att jag pluggar skrivande. Och även om dom är nyfikna och intresserade så skäms jag. För när man tvingas säga vem man är högt så är det ju inte konstigt att det låter dåligt. Är det här jag ville hamna? Vad tänker jag göra sen? Vad ska det bli av mig?
Det är svårt att skaka av sig känslan att man slösar bort sin tid på någonting som är mer egennyttigt än självuppfyllande. Man har bara ett liv och under den tiden förväntas vi att hitta oss själva, ett arbete och en själsfrände. Bonuspoäng om man dessutom lyckas hitta Gud. Och jag väljer att spendera den tiden på att podda om Öppet Arkiv och skriva en bok om en Zombieapokalyps och hur det påverkar vardagen i Västerbotten. Det är inte konstigt att jag tvivlar av och till.
Så där står jag med det bekanta ansiktet, bland påsar med frysta pommes och två för en erbjudanden och hör att jag försöker försvara mig. Det låter som att jag letar lösningen till ett personligt Teodicéproblem. För om jag nu finns och är vuxen, hur kan jag då samtidigt inte veta vad jag håller på med?
När jag berättar att jag fortfarande håller på med Stand Up så brukar jag ibland få höra att jag är modig och att det är häftigt. Men dom personerna vet inte var jag kör Stand Up. Det är inte modigt att stå i en källare med folk som redan är desperata nog för underhållning att dom går på en gratisklubb med komiker som dom inte känner igen.
Sedan skiljs vi åt, vi kommenterar att det var kul att ses och berömmer den andras artiklar i varukorgen, och våra liv går vidare. Båda milt imponerande över hur olika dom kan se ut.