Jag har skrivit om mitt liv som 40-talist, om mina gamla släktingars enkla och slitsamma liv och om händelser runt våra tre barn och fem barnbarn. Jag har beskrivit hur det är att flytta på gamla dagar och hur man absolut inte ska märka sina flyttkartonger.
Ett återkommande tema har varit åldrandet och att uppleva jordens dragningskraft så starkt att jag snubblar över en tre millimeter tjock mattkant. Jag har beskrivit mitt gråa hår, min glömska och alla saker som hoppar ur händerna och försvinner in under soffan.
Ibland fastnar jag i den pedagogiska fällan och blir alldeles för ”frökenaktig”. Det senaste året har det inte gått att undvika den globala uppvärmningen och det eländiga pandemiviruset i mina krönikor.
Om kvinnokampen skrev jag sagan ”Snipp, Snopp, Snut” och i december gnetade jag ihop tolv lättrimmade verser om julen.
Just nu flög en minneslucka upp och jag kommer ihåg att jag aldrig har presenterat Bo Kasper, vår nye familjemedlem som bor i en hink på köksgolvet. Bo Kasper heter i egentligen Bokashi och är en komposteringsmetod med mikroorganismer i pulverform. Ett enkelt och miljövänligt sätt att göra gödslad matjord av köksavfall. Processen tar bara några veckor och som grädde på moset har vi betydligt färre soppåsar att bära till soprummet.
I tidningen Land läste jag att man lätt blir besatt av att kompostera med Bokashi. När vi hade flyttat från en villa med stor trädgård till ett radhus i en bostadsrättsförening, kändes det till en början skönt att bara ha en kruka på uteplatsen att vårda och vattna. Det dröjde dock inte länge förrän jag till Mors dag önskade mig en pallkrage för egenodling av gräslök, sallad, dill och persilja. Med Bo Kaspers inträde i familjen har vi nu sju stora trälådor och tolv hinkar där vi odlar både det ena och det andra. Om jag ensam fick bestämma hade det nog varit flera, så lite rätt har Land. Jag är nog besatt av Bokashi.
Framför allt i valtider har det hänt att mitt politiska ställningstagande, det jag som gruvarbetarbarn fick i mig med modersmjölken, skiner igenom. Idag hade jag kunnat skriva om den aktuella riksdagscirkusen, men vill vänta och se om någon av de åtta folkvalda artisterna lyckas trolla fram ett regeringsunderlag ur rockärmen. Hokus Pokus Filiokus!