Thyra Holmgren föddes i Varuträsk, familjen flyttade till Strömfors där hon bodde tills hon gifte sig med Ragnar Åkerström,1953.

De startade sitt liv tillsammans i Boliden där de tre första barnen Eva, Jan och Bo föddes. Sedan gick flyttlasset till Älvsbyn där det fjärde barnet, Pär kom. Där stannade de i många år, innan en tid i Skellefteå, och till sist Piteå som blev slutdestination för de båda. 

Thyra var och förblev en förunderlig och färgstark människa. 

Hennes konstnärliga själ var rastlös, men alltid kreativ. 
Konsthantverket, främst textilierna och intresset för naturens märkliga bildningar, såsom i trä och av sten följde henne. Den till synes outsinliga skaparlusten tog hon med sig även till fåtöljen som fylldes av garn på kvällarna och vips blev en tröja stickad lagom till Onedinlinjen-avsnittets slut. 

Särskilt musiken färgade starkt hennes personlighet. Thyras klara sopran, det spröda gitarrspelet och kärleken till sången. Vi som var med fick höra Thyra och Ulla, det berörde oss alla. 

Engagemanget syntes också i den kristna trons värld, föreningsliv, med styrelseuppdrag och ideellt engagemang under hela livet i EFS (Evangeliska fosterlandsstiftelsen).

En nära vän uttryckte det så träffsäkert att om Thyra hade vuxit upp idag, skulle mer tid lagts på den egna kreativiteten, engagemanget i det offentliga och talangen än på att vara duktig mamma åt de fyra barn hon födde inom loppet av sex år.

Mammas liv var inramat av naturens glädje, framförallt fjällen, vidderna, vattnen och kanske särskilt blommorna, men också bären, svampen och förstås fisken som du både älskade att fånga och att äta.

Aldrig glömmer vi hennes bakverk till kaffet, drömmarna, rullrånen och småkakor, alltid i övermått. 

Vi skrattade ofta åt hennes höga tempo och handlingskraft, som vi också retade oss på emellanåt.
Thyra var alltid på väg till något, eller för någon. Trots hennes ringa längd var hon snabb, rörde sig lätt och fort både i promenad och på spark. 

Och i slutet, kanske hela livet, stod hon där likt en fjällbjörk i motvind. Trots flera allvarliga händelser reste hon sig om och om och om igen.
Till sist var det nog längtan efter att få komma hem, som hon sa, saknaden efter Ragnar och avsaknaden av sin egen handlingskraft som avslutade hennes dagar här.

Nu står hon säkert vid en annan fjällsjö, med Ragnar, och med bär och fisk i handen, en kopp nykokt kaffe över öppen eld och med småkakor i en ask. 

I saligt och soligt minne. Dina för alltid.  
/Barnen