”Jag tar en kopp kaffe”, sa Svenne nästan alltid minuten innan han skulle åka någonstans. Det gällde även om destinationen erbjöd riklig tillgång på kaffe. Han var en ödmjuk och vänlig man som gärna lät andra göra upp planerna, men när det gällde kaffe så fanns det ingen förhandlingsmån.
Svenne föddes 1933 i en småbondefamilj i Stöverfors. Hans familj bestod av föräldrarna Nils och Lovisa Norlund, storebror Harry och lillasyster Rut. Största delen av sitt yrkesaktiva liv arbetade han som järnvägsarbetare samtidigt som han på fritiden bedrev skogsbruk av hemmanet han tog över från föräldrarna. Han älskade att vara i skogen och göra det han ville i den takt han ville, fälla ett träd, fika och sen kanske plocka bär. Att jaga älg på hösten var alltid en höjdpunkt.
I början på 60-talet träffade han sitt livs stora kärlek, Lilian Norlund, född Holmberg. Som par kompletterade och stöttade de varandra på ett villkorslöst sätt. De gifte sig 1967 och fick två barn, Kristina och Krister. Året 1973 flyttade de med småbarnen till en villa i Medle där de blev nära vänner med sina grannar.
För att kunna ägna sig mer åt sina fritidsintressen gick han i pension vid 62 års ålder. Med glädje hjälpte han till att ta hand om sina två första barnbarn och han visade dem njutningen med att vistas i skogen, precis som han visat sina egna barn när de var små. Något år innan Svenne gick i pension fick hans fru en MS-diagnos. Under resten av sitt liv hjälpte han sin käresta i allt större uträckning. Han fanns alltid där för henne med en lugn, varm närvaro, piggt redo att hjälpa till.
I stugan i Furuögrund trivdes han med att pyssla och fixa, gärna i shorts och träskor för att samtidigt få maximalt med soltid. I sina sommarstuge-projekt var han inte rädd för att använda sig av okonventionella lösningar och alla sparade grejer.
Svenne var hjälpsam, ärlig och han utgick från att alla människor han mötte ville väl. Han var humoristiskt på ett subtilt, varmt och finurligt sätt.
Hälsan var viktig för Svenne och under hela sitt liv motionerade han mycket. Motionerandet, tiden i skogen, solandet och kanske även det regelbundna intaget av kaffe gav honom ett grundtillstånd av att vara tillfreds, till och med lycklig. Denna inre harmoni kommunicerade han ofta ordlöst med sin närvarande, varma och pillemariska blick. Att umgås med Svenne på tu man hand innebar att man umgicks i ett lugnt, tyst och harmoniskt samförstånd i att bara vara.
Hans fru, barn och barnbarn kommer minnas honom med stor värme.
Familjen