Sven-Erik föddes 1937 i Innervik där han bodde med sina föräldrar Olga och Gustav och sin yngre syster Ingrid. Pappa beskrev sin uppväxt som fin, även om han fick uppleva ett världskrig med allt vad det innebar.

Tidigt blev fotbollen en viktig del i hans liv. Han startade sin karriär i Innerviks sportklubb. Pappa hade en talang för sport i allmänhet och fotboll i synnerhet. Han blev i unga år värvad av Sunnanå SK och spelade i A-laget, även om han var mycket yngre än många av de andra spelarna. Nummer 11 på ryggen bar han med stolthet och i många tidningsurklipp har vi läst hur han beskrevs som den ”arbetsvillige vänsteryttern med ett bra klipp i dojjan”. Tyvärr satte en knäskada stopp för en långlivad karriär. Fotbollen fortsatte dock att vara hans stora intresse och otaliga timmar har spenderats på diverse matcher både i verkligheten på tv. Min bror Lars, ärvde pappas talang så pappa kunde följa Lars spel från sidlinjen.

Lumpen gjorde han på F21 i Luleå. Efter muck jobbade pappa några år på Kvistforsen, men sökte sig sedan till Alimak, där han jobbade nästan hela sitt liv. Pappa återkom så sent som veckan innan han dog, att han hade trivts där både med uppgifterna och kollegorna.

Pappa och mamma Yvonne mötte varandra en kväll då pappa och hans kompis åkte runt i bil. Kärlek uppstod och en kall dag i januari 1967 gifte de sig. Äktenskapet höll till Yvonne hastigt gick bort 2018. Pappa sörjde henne och hade det lite svårt att leva utan mamma. Till råge på allt kom coronan som inte direkt underlättade social samvaro. Pappa var tapper och kämpade på både som änkling och att han själv började bli äldre.

Lars och jag kommer att minnas pappa med värme, en person som ville hjälpa till. Han var arbetsam och plikttrogen, ställde alltid upp med att skjutsa och hämta oss om det så var till träningar, jobb eller till kompisar. Då pappa och mamma fick barnbarn var lyckan total, jag tror nästan det var en större händelse i deras liv än då min bror och jag kom till världen. Pappa fortsatte att skjutsa och hämta barnbarnen både från dagis och skola och de otaliga hämtningarna till Innervik där barnbarnen Ida, Signe och Agnes gärna spenderade tid.

De sista åren kämpade du tappert med olika åkommor. Nu får du återförenas med din livskamrat, som jag tror du saknade mer än vad du egentligen sa och med alla dina arbets- och fotbollskompisar som redan gått bort.

Pappa finns med oss i våra tankar och hjärtan, du är redan otroligt saknad.

Lars och Eva