Vår Stig Stenlund har oväntat och hastigt lämnat oss i stor sorg och saknad den 11 december. Pappa föddes  1961 och var äldst av det som kom att vara en syskonskara på fyra barn. Han växte upp på den bondgård i Blacke som han senare i vuxen ålder valde att ta över och drev ”storjordbruk i litet format”. Att leva med naturen och bruka jorden var en livsstil som passade pappa väldigt bra och han hade stort öga för just odlandet. 

Pappa var även en stor sportfantast, främst skidåkning och hockey. Han satt gärna och hejade från soffan när Skellefteå AIK spelade och kunde högljutt vråla när målen rullande in. Pappa var egentligen mycket för lagsport och drillade familjen till lagspelare. Det var viktigt för honom att vi hade omsorg och tog hand om varandra. Han hade själv en nära relation till sina syskon och visste att det ligger mycket styrka i att ha syskon som håller ihop genom livet. Men omtanken sträckte sig även utanför familjen och pappa var noga med att bemöta andra människor med ömsesidig respekt.  Han var även mån om att vi barn skulle våga stå på oss och tro på våra egna förmågor. 

För pappa var det viktigt att vi hjälptes åt och han drillade familjen som ett familjeföretag. Där vi alla fick vara delaktiga i både det som rörde hemmet men även jordbruket. Men pappa drev aldrig familjen eller företaget helt själv, han hade sin stora kärlek och tillika vår mamma Karin till partner genom allt.

Pappa och mamma fungerade som varandras bollplank, stöd och bästa vänner genom livet. Viktiga beslut togs alltid på morgonen vid frukost, innan barnen eller omvärlden riktigt vaknat till liv. När Anton gick in och ville driva jordbruket med Stig gavs pappa möjlighet att spendera mer av sin tid med sina barn och barnbarn vilket var det bästa som pappa visste.

Pappa var som person närvarande och fanns alltid ett telefonsamtal bort. Han jobbade mycket men när han var med oss i familjen så var vi i fokus. Behövde vi prata med pappa så hade han alltid tid och han såg fram emot att höra hur vi hade det i våra liv och hur det var på jobbet. Pappa fick även den stora äran att bli farfar hela sju gånger, vilket var hans finaste titel. Han kröp gärna på golvet och lekte med barnbarnen, tog möjligheterna att avlasta sina söner med vab och hade gärna med sina barnbarn i ”fuse” precis som han gjorde med oss.

Pappa mådde oftast som allra bäst i familjens närvaro och han somnade ofta tryggt till ljudet av höga skratt, diskussioner och barn som sprang virr varr runt i huset. Efter sig lämnar pappa ett stort tomrum och vi i familjen kommer sakna honom i resten av våra liv.  

Familjen