Tisdag den 1 oktober somnade min mamma Sonja Karlson (född Sundqvist) in mycket hastigt i samband med förberedelser inför planerad operation. Efter att ha varit mycket trött det senaste året orkade inte hennes hjärta med den påfrestningen som det innebar.
Tack och lov behövde hon inte leva med vissheten av den sjukdom som det konstaterades så hennes sjukhusvistelse blev bara en dag.
Mamma föddes 1936 i Ålundsby, Byske i mitten av en barnaskara med många syskon. I slutet av 50 talet gifte sig mamma med min pappa Kurt Karlsson, och 1958 kom så jag till. Dom första året bodde vi på många olika ställen runt i Norr- och Västerbotten eftersom pappa jobbade inom gruvindustrin. 1964 flyttade vi till Ursviken och min lillebror Robert föddes, kort därefter flyttade vi till Skelleftehamn och där blev sen mamma kvar resten av livet. Mamma och pappa gick skilda vägar i början på 70 talet. Efter några år med diverse ströjobb så började mamma på Rönnskär, först på städ och senare i driften på Guldverket.
1982 träffade mamma Sten Erik (Ecke) och dom blev sambos. 1987 fick vi tyvärr uppleva en fruktansvärd tragedi när min bror mycket tragiskt rycktes bort från oss, endast 23 år. Mamma och Ecke har förutom den tragiska delen haft ett väldigt fint liv tillsammans och 80-talet gav henne också två barnbarn. De fick den stora förmånen att gå i pension 1994 när dom bara var 58,3 och eftersom båda var födda 1936 så fick dom ju 30 år tillsammans som pensionärer. Somrarna tillbringades i stugan på Storgrundet, men det blev även en del resor utomlands både med mig och mammas syskon.
Mamma har haft den stora förmånen att vara väldigt pigg och rask förutom de sista åren. Stugan betydde otroligt mycket för henne
där hon pysslade med sina blommor och att äta surströmming på morsdag där i stugan blev snabbt en tradition för barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Det kommer att bli väldigt tomt utan mamma som jag är så van vid att vända mig till i alla lägen och för Ecke blir det så klart väldigt ensamt efter att levt så nära inpå varandra i så många år. Men vi försöker att tänka att nu behöver hon inte lida och själv
sa hon många gånger att hon var så nöjd med över hur livet har varit.
Rigmor