Nu har vår kära mamma, livskamrat, gammelmormor, och min kära mormor - fått sin sista vila. Hon som varit vår klippa och trygga famn.
Mormor föddes våren 1947 som ett av sju syskon. Hon växte upp under enkla förhållanden, hon gifte sig ung med morfar och bildade familj. Tre barn fick de tillsammans inom loppet av tre år. Morfar gick bort tidigt i livet, och med det innebar att hon tidigt behövde försörja sig själv och sin familj. Som en driven affärskvinna fann hon sin väg på marknader över hela landet och arbetade - i ur och skur - hårt för att försörja sig själv och de som stod henne nära.
Sedan föddes vi barnbarn och senare också hennes barnbarnsbarn som ivrigt älskade att umgås med sin ”gammelmormor” som alltid hade tid att leka, lyssna och vara dem nära. Mormor är deras största kärlek och kamrat. I slutet av nittiotalet mötte mormor sin livskamrat i Skellefteå, Jhonny - våran Moffe, som är och har varit hennes andra hälft ända till livets slut, och är även för oss en viktig och älskad familjemedlem.
Motgångar har funnits genom livet. Men de blev på gott och ont en kraft som formade hennes sinne och person. Många har livets alla prövningar varit. Men mormor stod alltid stark och blev för oss någon som lärde oss att aldrig ge upp.
De sista 20 åren av hennes liv blev fyllda av kamp mot sjukdomar och en allt mer sviktande hälsa, men hon mötte dessa motgångar med ett mod som verkade oändligt. Till slutet var hon omgiven av sin närmaste familj, med den kärlek och värme som hon själv alltid förunnat oss andra.
Mormor min mormor, vem var väl som hon? Ingen i hela världen.
Att vi nu har förlorat vår trygga famn, hon som alltid visste hur allt skulle göras, är en saknad vi inte kommer över. Men hennes styrka, kärlek och envishet är ett ledljus som vi för alltid kommer bära vidare i våra hjärtan.
Familjen genom Stephanie