Roland Lundberg, avled på Brogården söndagen 7 januari 2024. Han skulle ha fyllt 85 år den 31 januari.
Han sörjes närmast av hustrun Anna-Britta samt hans två barn, Nina och Petter, som han fått i ett tidigare äktenskap. Roland föddes 1939 i Frostkåge som femte barnet i en syskonkull av sju. 1948 flyttade familjen till Dalkarlsliden och Roland började på Brännanskolan. Vid 16-års ålder flyttade Roland till Stockholm för att gå verkstadsskola.
Verkstadsarbete blev den linje som han höll fast vid såväl under ett par år i Vaggeryd, Småland, som vid återkomsten till Skellefteå. Däremellan arbetade han som hissmontör i Umeå under två års tid. Skellefteå blev sedan hemmabasen för alla hans aktiva år inom verkstadsindustrin.
Rolands största intresse var fotboll och det intresset kunde han återuppta i Myckle IK i mitten på 1960-talet, först som spelare, därefter som tränare och senare lagledare. I början av 1990-talet blev det anställning på Myckle IK:s kansli.
Roland var duktig på att dansa och 1995 träffade han Anna-Britta på dansgolvet på Scandic i Skellefteå. Roland fick två bonusbarn som han brydde sig mycket om. Tio år senare, 2005, gifte sig Roland och Anna-Britta.
Roland hade några smultronställen som han gärna besökte, bland annat stugan i Södra Sillskatan och Gotland. Där kunde han koppla av och samtala med både nya och gamla vänner.
Roland blev snabbt och gärna ordförande i olika föreningar och sammanslutningar, vilket förmodligen hängde samman med hans stora engagemang i samhällsfrågor.
Roland såg alltid alla människor. Det fanns alltid plats för en till i hans stora hjärta. Med tiden berikades han med flera barnbarn, barnbarnsbarn och bonusbarnbarn. Han var en väldigt glad och social människa. Han var ödmjuk, snäll, omtänksam och kärleksfull mot allt och alla.
Hans humor och jargong var hans signum och han hade alltid ett uttryck för varje situation utan att tumma på sina värderingar, människors lika värde och solidaritet. Ett intresse som följde honom genom hela livet var spel och då särskilt kortspel. Han spelade ofta och gärna kort. Han var väldigt bra kompis med kortleken. Bland Rolands fritidsintressen fanns också fisket. En solig dag på en sjö i Borgafjäll sa han: Det är underligt att man kan bli vän med väntan.
De sista åren började Rolands hälsa att vackla med en tydlig minnesförlust.
Roland lämnar ett stort tomrum efter sig, men minnet av honom kommer alltid att finnas kvar i våra hjärtan. Vi saknar honom så mycket och vi kommer aldrig att glömma hans bevingade ord: ”Fotboll är kultur!”.
Familjen