Mammas älskade make och min pappa Pertti Sirola somnade in lugnt och fridfullt på Linagården, lördagskväll den 31 juli, med oss vid sin sida.
Pappa föddes i Helsingfors mitt i det brinnande kriget och blev som treåring satt på tåget till Sverige. Han fick växa upp som son till Märta och Nils Eriksson, Hjoggböle, där han också fick en bror några år senare. När pappa var åtta år blev han skickad tillbaka till Finland, där han gick ett år i skolan innan han återigen fick lämna sin biologiska mor Rauha och halvbror Yrjö för att återvända till Hjoggböle där han fick stanna och växa upp.
1957 träffade han sin älskade Irene Sjöstedt och dem gifte sig 1962. Mamma och pappa fick två barn, Katrin och Ola. Tyvärr fick dem uppleva den värsta sorg föräldrar kan ha, att förlora ett barn, då Ola hastigt insjuknande och lämnade oss bara 39 år gammal.
Pappa arbetade den största delen av sitt yrkesverksamma år på HIAB-FOCO som svetsare.
Den första gemensamma bostaden var på Getberget och sedan gick flyttlasset till ”focobyn” där vi barn fick växa upp. Pappa och mamma återvände till Getberget där de bodde sina 26 sista år tillsammans.
Pappa var väldigt sportintresserad och då särskilt av fotboll, där han själv var en briljant fotbollsmålvakt. Han har vaktat målburen för många lag runt Skellefteå, självklart för Hjoggböle men sin storhetstid hade han i slutet av 60-talet då han spelade för Sunnanå och Skellefteå AIK.
Det var i sommarstugan i Holmsvattnet som pappa och mamma skaffade för 50 år sedan, där han trivdes som bäst, all ledig tid tillbringades där. Pappa stormtrivdes med att sköta om sina tomatplantor, bygga och sitta på sjön och meta.
Pappa och mamma har alltid tyckt om att resa och har gjort många resor med oss barn men har även varit på många egna äventyr runt om i världen.
Vi är så tacksamma för den goda omvårdnad och omsorg han fått på Linagården, vilket var hans hem det sista 1,5 året.
Pappa var den snällaste av snälla, hade ett tålamod till tusen, fanns alltid till hands för oss barn och när barnbarnen kom så var han den ”moffe” alla barn kan önska. Han fick också uppleva glädjen att få två barnbarnsbarn.
Pappa lämnar ett stort tomrum efter sig för oss alla, men saknaden är som störst för mamma efter över 60 år tillsammans. Vi sörjer och saknar, men kommer att minnas hans underfundiga skämt och hans varma omtanke.
Katrin