Vår älskade pappa Nils Renström har lämnat jordelivet och han är oändligt saknad. Efter en kort sjukdomstid somnade pappa in onsdagen den 16 april. Svårt märkt av sjukdom, någon vecka innan han avled, sa pappa med sin karaktäristiska röst: ”I stort sett har jag det riktigt bra.” Hans ljusa hållning till livet, hans kärlek, eftertänksamhet och förnöjsamhet, har präglat oss döttrar och våra familjer och för det är vi oerhört tacksamma.
Pappa föddes den 16 november 1942 och växte upp på Sörböle tillsammans med föräldrarna Anny och Alexander och systrarna Gunvor och Kerstin. Tidigt väcktes intresset för skidåkning och fotografering. I samband med folkskolan inleddes pappas yrkesbana som springpojke på Lagergrens bokhandel. Efter en tur som idrottslärare i Bredbyn påbörjade han sina studier, vilka ledde till en praktikplats inom företaget Boliden, som sedan blev hans arbetsplats fram till pensionen.
Något år innan sin bortgång skrev pappa om sitt liv i ”Min berättelse”, där han satte ord på vad som format honom genom livet. Det var inte en berättelse om en yrkeskarriär. I stället handlade det om möten med människor. Det var också så han alltid uttryckte sig: ”Så härligt det ska bli att MÖTAS.” Han såg mötet med människor som det centrala i livet, inte karriär, titlar eller epitet. I ett möte människor emellan finns oanade möjligheter – dessa ville han ta vara på.
Det viktigaste mötet var med Birgitta Bergström. De gifte sig 1965, och hemmet i Furunäs blev en mittpunkt för oss döttrar och senare också för våra familjer. Vi minns alla hur pappa mötte oss i hallen med en öppen famn, både bildligt och bokstavligt. Mamma gick bort 2023 men de fick många år tillsammans där de delade intresset för musik och fjällturer, körsång och litteratur, kyrkoengagemang och trädgårdsarbete, men de riktigt långa vandringarna företog han ensam.
Det är många som med glädje minns möten med pappa, möten de haft i samband med hans uppdrag inom EFS och Svenska Kyrkan, och vi vet att det var ömsesidigt. De sista åren av sitt liv talade pappa mycket om pilgrimens ledord: frihet, enkelhet, tystnad, bekymmerslöshet, långsamhet, andlighet och delande. Dessa ledord samtalade han också om med den vårdpersonal som de sista veckorna i hans liv hjälpte honom på det allra bästa sätt. Vi döttrar som ibland var med såg att det blev fina möten.
Vi har lärt oss så mycket av vår pappa, och hans kärlek till naturen – ja till skapelsen! – har han förmedlat till oss och våra familjer. Nu när pappa, svärfar, morfar, mormorsfar – och pilgrimen – vandrat vidare är det vår uppgift att följa det som i varje sms och samtal var en mjuk men tydlig uppmaning: LEV!
Anna, Malin och Eva Lovisa