Marianne föddes på Ljusterö i Stockholms skärgård där hon och hennes tre syskon hjälpte till med föräldrarnas jordbruk. I tonåren flyttade hon till Stockholm. Där blev denna skärgårdsskönhet upptäckt av Astor från Skellefteå när hon stod och hjälpte en kompis med frisyren uppe på en balkong.
1962 gifte de sig i Ljusterö kyrka. Efter ett par år gick Marianne med på att prova livet som norrlänning och den prövotiden varade sedan livet ut. Den dagliga kontakten med syskonen i Stockholm gjorde dock att hon behöll sina skärgårdsrötter levande.
1963 föddes Roger och tre år senare Jörgen. Efter en kortare sejour på Morön flyttade familjen till huset på Långgatan som blev vårt hem fram till 2011 då mamma och pappa flyttade till sin lägenhet. 2020 blev hon änka då pappa gick bort i covid-19. Mamma kämpade själv med samma sjukdom men vann den kampen efter 6 månader på sjukhus.
Hela mammas liv gick ut på omsorg om andra. Hon var en multikonstnär som hjälpte släkt och vänner med matlagning, klippning och att sy kläder till att måla, tapetsera, renovera och trädgårdsarbete. Mamma var hemma med oss barn under hela uppväxten och började därefter på Sparbanken där hon arbetade fram till pensionen.
Förutom familjen var hennes stora intresse resor med vänner – både med husvagnen och charterresor till jordens alla hörn. Efter pensionen tilltog hennes idrottsintresse och hon följde troget sitt Skellefteå AIK. Förutom hockeyn slukade hon det mesta i sportväg på tv – allt ifrån friidrott och skidor till snooker och kampsport (!) Hon blev på senare år också en stor jazzvän och gick gärna på jazzklubben Bostons event.
Mamma var den osjälviska, trygga punkten som alltid fanns där för att lyssna, trösta och stötta. Hennes öppna och inlyssnande sinnelag gjorde att man alltid kände sig förstådd. Hon klagade aldrig, inte ens under den sista tiden som präglades av covid-19 och cancer. "Det går bra" var istället hennes återkommande kommentar. Hennes omsorg om oss gick alltid före hennes egna behov.
Vi visste att mamma inte hade så många månader kvar, men hennes bortgång kom ändå som en chock. Den 9 augusti, bara en knapp vecka före hennes 82:a födelsedag, slog hennes hjärta sitt sista slag. Det hjärta som under hela hennes levnad hade slagit för oss andra och gjort våra liv så mycket bättre.
Sorgen efter henne är enorm. Resten av livet får vi andra försöka upprepa hennes ord "det kommer att gå bra ..."
Familjen genom sonen Roger