Omsorg är det ord som bäst sammanfattar min mammas livsgärning. I allt från den vackra dukningen, den goda maten, lagom stora mumsbitar av kassler på tandpetare till barnbarnen i badbaljan. Hon tog alltid de extra stegen för att andra skulle ha det bra och att allt skulle vara fint.
Mamma föddes 1940 i Kusmark samma dag som tyskarna invaderade Norge den 9/4. Hon var yngst i barnaskaran Wikström. Redan vid 16 års ålder flyttade hon till stan och började arbeta. Först som barnflicka och sedan som tandsköterska hos Per Erik Palmgren. Många patienter var nog avundsjuka på hennes jämna, skimrande vita tänder. Hon hade gott om uppvaktande kavaljerer men valde efter ett tag min pappa, Ove Storfält som hon gifte sig med 1961. De köpte ön Dynggrundet och byggde med många arbetstimmar och hårt slit en stuga där somrarna spenderades. 1967 kom jag till världen men som den moderna kvinna mamma var så fortsatte hon att jobba. Ofta fick jag efter skolan sitta i ”tandsköterskerummet” och vika de skyddsservetter som skulle läggas om patienternas halsar. Det minns jag med glädje.
Mamma och pappa levde ett rikt socialt liv med många vänner, middagar, fest och dans på framförallt Statt. Man kunde kalla mamma för ”modelejon” och jag ska sent glömma hennes laméstövlar i silver och guld i bästa ABBA-anda.
1984 drabbades mamma av livmodercancer och eftersom både hennes mor och äldsta syster gått bort i leukemi så kom också stor ångest som renderade i ett medicinberoende som blev i stort sett livslångt.
När barnbarnen Tua, Emy och Ani kom i tät följd vart de hennes stora livsglädje. Hon skämde bort dem på alla sätt och öste sin kärlek och omsorg på dem.
Redan 2007 fick mamma sin alzheimersdiagnos men bromsmedicinerna hjälpte bra så hon levde på Orrholmen tillsammans med pappa som 2012 drabbades av samma sjukdom. Mycket hjälp av hemtjänsten i Kåge samt av min familj gjorde att de kunde bo kvar till 2015. Då flyttade de till Hedvigsgården där de fått fantastisk omsorg av härlig personal. Pappa gick bort 2020 och nu följer mamma efter.
Vi minns henne men stor tacksamhet och glädje.
Åsa med familj