Margit Lundberg föddes 1940 i Arnemark, Piteå. Hon hade 5 äldre syskon.
Efter avslutad realskola och en kortare kontorsutbildning växlade hon spår och utbildade sig till mentalskötare på Furunäsets sjukhus i Piteå. Det blev hennes yrkesmässiga engagemang.
Vid 18 års ålder mötte hon sin livskamrat Lasse från Bergsviken. De gifte sig i Stockholm fem år senare och stannade kvar där till 1972 då flytten med de tre första barnen gick till Skelleftehamn.
Margit blev mor till fem barn som hon älskade och bar nära sitt hjärta. Där rymdes även barnbarn, barnbarnsbarn samt ett extrabarn som under flera år bodde hos oss. Hennes omsorg om de sina präglade hela hennes liv. Hon månade om att alla skulle ha det bra och känna sig älskade. Hon var verkligen hela storfamiljens absoluta medelpunkt.
Margit hade även ett stort hjärta för de svaga och utsatta och engagerade sig för dem på flera sätt. Dels genom sitt yrkesliv som mentalskötare men också hemmet blev en plats där många svaga fick möta hennes omsorg. Hon hade stor generositet och älskade att ge till olika ändamål.
Den kristna tron präglade henne djupt. Där fann hon en glädje och en trygghet.
Hon var en bedjare som ofta knäppte sina händer och ropade till Gud för sin släkt och sina medmänniskor.
Frimodigt berättade hon gärna om sin tro.
I församlingslivet var hon periodvis en tillgång i barnverksamheten. Men hennes största engagemang var som förebedjare, glädjespridare och inspiratör. Hon var levande på så många sätt. Många gånger är det genom hennes inspiration som vi i familjen vågat ta nya steg eller ge oss in i nya uppdrag. Detta gäller inte minst i Lasses liv där Margit haft ett avgörande inflytande på många av hans engagemang. Hon gick före.
Margit var en sprudlande, varm och spontan människa. Hon fick ofta oss runtomkring att skratta. Hon var lätt att tycka om och lämnar ett stort tomrum efter sig. Hennes glada sätt berörde de människor hon mötte. Varmt och kärleksfullt.
Hon var en riktig kämpe som trots mycket smärta inte gav upp. När hon låg på sin dödsbädd och familjen var samlad för avsked fick hon oss alla att skratta mitt i tårarna. Det var så det var att leva nära henne. Mitt i tårarna fanns det alltid en glädje.
Mitt i kampen ett hopp.
Hon visste vart hon var på väg. Målet var tydligt och klart. Nu har himlens dörr öppnats och hon har hittat hem. Hemmet där rosor aldrig dör. Hon fick även här gå före och hennes önskan var att vi alla kommer efter.
Lasse och barnen