Den 23 november gick prosten Lars Jonsson ur tiden efter en mer än 60 år lång prästgärning i Skellefteå.
Han blev 87 år och avled efter en kort tids sjukdom. När budet om Lars Jonssons bortgång kom var det svårt att ta in. För oss har han alltid funnits. Oavsett ålder, har han varit en tidlös konstant i en föränderlig värld. Alltid vänlig, korrekt och ödmjuk. Ofta traditionell i uttrycket, men modern i tanken.
Lars Jonsson föddes 1937 i ett prästhem i Skellefteå. Efter teologiska studier i Uppsala och prästvigning 1961 återvände Lars till hembygden och den prästgärning som skulle prägla hela hans liv. I över 60 år har Lars Jonsson framför allt varit församlingsprästen som har mött, döpt, vigt, konfirmerat och begravt generationer av Skelleftebor. Lars ägde förmågan att utan åtskillnad se och tala med alla han mötte.
Många kommer att sakna hans mjuka och vänliga sätt, kombinerat med ett stort mått av intellekt, humor och integritet. Så sent som under Allhelgonahelgen medverkade han i minnesgudstjänsten i Landskyrkan, lika klar och vältalig som alltid. Lars Jonsson var genuint intresserad av människor. Han hade ett fantastiskt minne, glömde aldrig ett namn eller ett ansikte och visste exakt hur varje släkt hörde samman. Efter sin pension, vid årsskiftet 2001, förärades han hederstiteln prost Honoris Causa.
Vid sidan av prästtjänsten har Lars Jonsson också varit en synnerligen aktiv kulturbärare. Som uppskattad föreläsare och skribent har han fått många Skelleftebor att upptäcka och uppskatta sin lokala historia. Han var en enastående berättare med en särskild förmåga att levandegöra det förflutna. År 2010 tilldelades han Ernst Westerlund pris för förtjänstfull lokalhistorisk insats. Under sitt mångåriga engagemang i midsommarfirandet i Bonnstan bidrog Lars Jonsson till att bredda och berika Skellefteås kulturliv. Sara Lidman, Bo Setterlind och Torgny Lindgren är några i en lång rad av kända kulturpersonligheter som engagerats att högtidstala vid firandet.
Lars val av talare kunde ibland upplevas som en aning vågade och här kunde man skymta det drag av vilja och radikalitet som också fanns hos honom. Flera talare blev personliga vänner och behöll kontakten med honom genom åren. Lars Jonsson var en känd person i våra bygder, men han sökte själv aldrig rampljuset. Han har fått generationer av människor att känna sig sedda, men strävade aldrig själv efter att synas.
Nu vilar Lars i Guds händer, men han lämnar efter sig ett stort tomrum och vi saknar honom oerhört.