Vår älskade pappa har, vid en ålder av 80 år, somnat in. Pappa föddes i Flarken som nummer fyra i en syskonskara på sju. Som 20-åring, när pappa arbetade i Burträsk, träffade han mamma. De såg varandra och en livslång kärlek uppstod. Tillsammans flyttade de till Skellefteå, 1966 gifte de sig och en tid senare kom vi, med några års mellanrum. I Vallen byggde de sitt sommarparadis, där tillbringade vi alla våra barndoms somrar.
För en månad sedan, vid mammas begravning, la pappa handen på kistan och sa: ”Jag kommer snart.”
Mamma var verkligen pappas allt och hans ledstjärna i livet. Vi fruktade att hans liv inte skulle bli långvarigt efter att mamma gått bort men att det skulle gå så här fort anade vi inte. Sju veckor tog det, sen var de åter tillsammans igen.
På grund av pappas arbete flyttade mamma och pappa en del i sitt liv. Flyttlasset har gått till Gävle, Umeå, Öjebyn och tillbaka till Skellefteå. Efter pensioneringen blev det några år i Bastuträsk och sen Skellefteå igen. Pappa arbetade som tekniker på IBM service. Det var han stolt över. Han hade bara gått sju år i folkskola och saknade därmed teknisk utbildning men fick ändå anställning tack vare sitt goda sinne för service och fingerfärdighet. När vi under 14 år bodde i Öjebyn hade pappa hela Norrbotten som serviceområde. Många är de mil och minnen då man följde med pappa på jobbet till olika kunder runt om i Norrbotten. Pappa var omtyckt, det märkte man. Han blev också belönad med flera Awards för Bästa Medarbetare.
Pappa hade en stor portion humor, han var en riktig skämtare och ironins mästare. Sällan kunde han berätta något utan att lägga till ett skämt eller ironi. Vi som kände honom förstod men det var det nog inte alla som gjorde. ”Hur gammal var det du sa du hette ifrån?” var något som han gärna sa till någon han träffade första gången, vilket givetvis skapade total förvirring.
När hälsan började svikta valde pappa att gå i förtidspension. Därefter tillbringade mamma och pappa ännu mer tid i Vallen, deras paradis. Från maj till september var de bosatta där om vädret tillät. Där älskade båda att vara och där hade pappa alltid något att pyssla med. Pappa var väldigt händig så han kunde både måla tavlor, snickra och bygga. Tyvärr satte glaukom (grön starr) stopp för hans kreativitet och även för bilkörning vilket var en stor sorg för honom. Han slutade aldrig hoppas att han skulle få synen tillbaka. Både mamma och pappa drabbades dessutom av alzheimer.
I 60 år har de vandrat hand i hand genom livet, som på senare år innebar många sjukdomsmotgångar. Nu hoppas vi att dom åter vandrar hand i hand, i ett annat paradis.
Vi saknar vår busiga tjurgubbepappa enormt.
Döttrarna