Vår mamma, Kerstin Carlborg, har gått ur tiden, 97 år gammal, efter ett långt och innehållsrikt liv. Närmast anhöriga är barnen Margareta, Björn, Hans-Erik och Elisabet med familjer.
För många var mamma en bokstavlig Byskeprofil och förbipasserande på Storgatan kunde ännu för några år sedan ana henne i skymningen, lutad över en spade i trädgårdslandet. Mamma föddes i Falun 1927, som yngsta barn med fyra äldre syskon. Trots att hon sedan 1961 var Byske trogen, var hon en dalkulla i blodet, med stugan i Fjällgrycksbo som givet semestermål. Under dryga 30 år var hon Gympaläraren med stort G på Byske Centralskola. Oräkneliga är de Byskeflickor som fått tuffa runt i elljusspår och klättrat i ribbstolar, under hennes ledning. På torsdagskvällarna var det husmodersgympa; rörelse till musik, långt innan Friskis och Svettis var påtänkt.
Idrotten var också närvarande för oss barn i skidspåret och i simhallen. På Halsön plockades det lingon och i Dalarna sprangs det i orienteringsskogen.
Under 50 år var hon gift med vår pappa Hans, som dog för 15 år sedan. Det var förmodligen förenat med vissa utmaningar på 1960-talet, att som yrkesarbetande fyrabarnsmamma och jägmästarhustru navigera i den gamla bruksorten. Det är inte alltid så enkelt att bli gammal. Vi barn var väl inte alltid helt överens med vår mor om det vettiga i att köpa ny bil när man är 85 eller bo kvar i ett gammalt trähus tills man är 90. Samtidigt får vi avundas mammas envishet, som höll henne på benen långt efter att kroppens bäst- före- datumet gått ut. Vi barn bugar ödmjukt inför all omsorgspersonals tålamod och fördragsamhet, på såväl Sör- som Norrgårda.
Vår mamma gick skrivarkurser och pratade ofta om att skriva boken om sin uppväxt och sin egen mamma. Nu blev det inte mer än brottstycken. Istället var det genom poesin hon kunde förflytta sig när benen inte längre bar. Nils Ferlins ”Brr- jag är som en inneboende, jag hyr ett möblerat rum” blev en metafor för hur friheten togs ifrån henne när kroppens och rummets begränsningar sammanföll.
De diktrader hon oftast återkom till var dock Erik Axel Karlfeldts: ”Hon kommer utför ängarna vid Sjugareby. Hon är en liten kulla med mandelblommans hy”. Och när hon i slutet av livet lutade sig tillbaka, kunde hon i drömmen, likt ”Jungfru Maria”, åter dansa tyngdlöst i det landskap som format och aldrig övergav henne.
Barnen, genom Hans-Erik