Han ville alltid tillbaka till Västerbotten. Tillbaka till hjortronmyrar, jakt och norrsken. Tillbaka till allt det som präglat honom som barn. Det norrländska lugnet.
Karl-Magnus Hedlund, född i Arvidsjaur den 18 Juni 1949. Uppväxt i en prästfamilj i Glommersträsk och Malå. Son till Gustaf och Astrid Hedlund. Lillebror till de tre yrvädren Kerstin, Gunilla och Karin. Hur hävdar man sig som minsting i en familj? Jo man blir polis. Kalle påbörjade sin utbildning på polishögskolan. Utbildningen gjordes i Stockholm där han även träffade sin älskade fru Astrid. Astrid var från Närpes i Österbotten. De gifte sig i Finska kyrkan och hann under sina 15 år i Stockholm även få två barn, Linda och Niklas. Astrid hade även en dotter från förr, Nina, som Kalle tog under sina beskyddande vingar. Många roliga minnen har Kalle delat med sig från sin tid som polis i Stockholm. Det har varit allt ifrån fyllons flygande löständer till Norrmalmstorgsdramat 1973. Men, han ville alltid tillbaka till Västerbotten.
Så kom den dagen då det blev möjligt och familjen flyttade till Norsjö. Där fortsatte Kalle sin yrkesbana som polis. I Norsjö frodades intressen som bärplockning, jakt och resor och till slut hittade Kalle och Astrid även sitt drömställe i Fraukälen. Där byggde de en rymlig och härlig stuga vid sjön. Många har timmarna blivit vid denna stuga. Pimpling, båten och skotern. En grillad falukorvsbit, ett par öl i solen och barnbarnens bus. Det var livet för Kalle. Han var en livsnjutare även om krämporna kom tätare och det blev svårare och svårare att hoppa i båten. Men aldrig någonsin klagade han. Alltid positiv med en lösning till hands ...och fanns ingen lösning fanns det alltid dåliga skämt. Alltid nära till skrattet. Skrattet som fick den där stora magen att hoppa av lycka.
Karl-Magnus var väldigt omtyckt. Han hade mycket och sjuk humor, var rättvis, alltid välkomnande och glad och nästan aldrig arg. Som sagt, det norrländska lugnet själv. Han hade en konstnärlig ådra som under åren fått utlopp på olika sätt. Musik har han alltid tyckt om men någon stordansare var han inte.
Kalle hann fylla 75 år och vi gratulerade honom i sin säng på lasarettet. Hoppet fanns ännu att han skulle komma hem. Att hans kropp skulle orka hämta sig efter operationen. De 11 sista dagarna låg Kalle i respirator. Vi hälsade på honom varje dag medans hans händer ännu var varma. Den 2 juli satt vi vid Kalles sida när han tog sitt sista andetag. Allas vår stöttepelare. Han är saknad.
Familjen