Hannes Wikström, Ursviken, har efter en tids sjukdom avlidit i hemmet i en ålder av 76 år.
Hannes var född och uppväxt i Ursviken. Hans mor blev änka när Hannes var sex år gammal och han fick inga syskon. Redan vid 18 års ålder träffade han sin livs kärlek Karin Jarl. Tillsammans fick de två söner, Jens och Johan.
1965 blev han färdig möbelsnickare och därefter vidareutbildade han sig till slöjdlärare i Linköping. Ett yrke som han utövade under många års tid. Han hann även med att vara såväl bildlärare som studierektor och rektor.
Han hade många strängar på sin lyra även på fritiden. Han målade och fotograferade. Han hade också ett stort musikintresse. Hannes spelade trummor och gitarr, men behärskade många andra instrument också.
Som ung spelade han hockey och åkte skidor. När barnen var små fick de sitta i pulkan efter hunden medan Hannes och Karin skidade bredvid. Hannes åkte även slalom. Barnen har vittnat om att det märktes att han lärde sig åka på den tiden när man fick gå upp för slalombacken. Han var nämligen alltid mån om att ta vara på hela backen och gjorde långa svängar.
Det stora intresset för idrott märktes av under barnens uppväxt. Han var materialförvaltare, speaker, delaktig i olika kommittéer i hockeyns värld. Han lärde sig en helt ny sport när barnen började paddla och körde kanotbussen land och rike runt. När barnbarnen kom till världen fick han lära sig mer om ridsport och skidåkning. Han fick även besöka ishallar igen, men nu bara som publik. Vid ett besök i sliprummet konstaterade han nämligen att det inte längre var något hantverk med skridskoslipningen annars hade han med all säkerhet tagit ansvar för att barnbarnen skulle ha farfarslipade skridskor. Även i tv-soffan märktes det stora idrottsintresset. Skidåkning i alla former, hockey, friidrott… Ja, en allätare när det gäller sport.
Smultronstället var stugan i Rösnäs som Hannes och Karin byggde i början av 70-talet. Där tillbringade han alla somrar och hade alltid något i görningen. Odlade blommor, plockade svamp, åkte ut med båten på både dagsutflykter och längre turer. Att det var just i Rösnäs han ville bygga sitt sommarparadis var ingen slump. Där hälsade han redan som barn på sin farmor och farfar så ofta tillfälle gavs.
Hannes ställde gärna upp om man behövde hjälp. Han var väldigt noggrann så man fick räkna med att det skulle ta tid. Men resultatet blev alltid bra.
Det finns så oerhört många fina minnen av Hannes. Vi kommer att sakna att få ta del av hans klokskap. Saknaden är enorm.
Familjen