Den 13 november slocknade ett par glittrigt busiga ögon och ett av de mest omtänksamma hjärtan stannade. Hannes Lundkvist dog plötsligt i hemmet på sin 22-årsdag, i famnen på sin mamma.
Hannes var en väldigt hjälpsam människa och tyckte om att göra saker tillsammans med andra. Han tvekade sällan om någon behövde hjälp. Oavsett om det var flytt, bryggor som skulle ut, eller om en kompis var ledsen, så kunde man alltid räkna med honom.
En stor del av Hannes barndom var kantad av utmaningar, däribland ett genetiskt hjärtfel och den stora sorgen att förlora sin älskade pappa när han bara var tolv år. Under skoltiden fick han sällan rätt förutsättningar för att lyckas och han blev ofta missförstådd.
På gymnasiet trivdes han bättre, dels för att han där fick lära sig sånt han gillade på fordonsprogrammet, men också för att han hittade riktigt goda vänner där. Under flera somrar arbetade Hannes på torvtäkten i Röjnoret, så som hans farfar, pappa, farbror och bror
före honom. Det passade honom bra att få arbeta hårt med kroppen, köra traktor och att slänga käft med arbetskamraterna.
Fordonsintresset började tidigt. När syskonen lyssnade på vanliga sagor som kvällsläsning så valde Hannes helst faktaböcker om just fordon. l treårsåldern ville han låna ”World encyclopedia of motorcycles” om och om igen från biblioteket. Familjen var en viktig del av Hannes liv.
Han var en stor lillebror i ordets alla bemärkelser – 193,5 cm lång och en trygg närvaro. Han påpekade ofta, rätt nöjt, att han behövde ducka eller inte rymdes på det ena eller andra stället. Trots olika personligheter så utvecklade Hannes och hans syskon en fin relation med åren. Med sin storebror Johan delade han bland annat intresset för datorer och spel. Med sin storasyster Elin kunde han prata om sport och allt möjligt. Med syskonens ord: “Hannes var en fin, snäll, jobbig, omtänksam, pinsam, rolig och charmig lillebror med härlig humor”. En humor som, inte sällan byggde på vältajmde kommentarer kombinerat med en klockren personkännedom.
I Hannes egen bil var ljudet nästan lika viktigt som själva färden. Han hade en förmåga att välja musik som lockade till både skratt och frustration – särskilt hos mamma, som fick stå ut med hans pinsamma låtval under bilturer.
Liksom många andra 22-åringar hade Hannes drömmar om framtiden. Han ville åka på bilträffar, resa, köpa ett hus med garage och en dag bli pappa.
Vi är så tacksamma över att ha fått ha en så fin och kärleksfull person som Hannes i våra liv.