Vår mamma Gudrun Fjällström, Skellefteå, somnade in hemma i fåtöljen, dagen före sin 92-årsdag. Hon föddes i Bergsholmen, dotter till Hilma och Oskar Andersson, syster till Magnus och Georg.
Utöver några år i butik arbetade hon hela sitt yrkesliv vid Televerket. Mer än 30 år efter pensionen lunchade hon fortfarande med ”teleflickorna.”
Hon och pappa Lars träffades på dans och gifte sig 1955. Familjen var mammas allt och hon var hemma med oss i många år. Så småningom kom barnbarnen, hennes ögonstenar, och där sparade hon ingen möda. Hon sa aldrig nej när barn eller barnbarn behövde ett handtag.
Tillsammans med pappa och vänner gjordes många resor, gärna för att spela golf, som blev ett stort intresse. Hon tillbringade dagar och ljusa sommarkvällar på Rönnbäcken, envist svingande sina klubbor. Tidiga mornar och ösregn avskräckte inte, hon drog vagnen med spänstiga steg mot nästa hål. Hon var 89 år fyllda sista gången hon utmanade svärson och barnbarn i puttar på greenen – och vann.
Gudrun var en hejare i köket och bjöd gärna på god mat. Hemmet var oklanderligt och hon städade som ingen annan.
Mamma hade åsikter om det mesta och uttryckte dem gärna. Det var politik, hur världen styrdes och idiotin i att starta krig. Eller grus på trottoaren, vädret och pandemin. Hon älskade djur och småbarn och hälsade när hon mötte dem ute.
Efter 40 år på Alhem såldes huset och flytten gick till en lägenhet i stan, där de också trivdes och hade goda grannar. Pappa gick bort 2017 efter lång tids sjukdom. Mamma tog hand om honom så länge det var möjligt och besökte honom sedan varje dag på Sunnanäng. Det blev tomt när pappa gick bort, det var ju hennes liv att vara praktisk och ta hand om andra.
Under pandemin blev livet mer isolerat. Syn och hörsel blev sämre, men hon promenerade varje dag, ofta till pappas grav på Alhem. Rollatorn var guld värd. Sista tiden klagade mamma över att hon var trött, kände av kärlkrampen och minnet som började svikta. Hon ringde dagligen och förhörde sig om barn och barnbarn med familjer, omsorgen var oändlig. Så fick hon somna in, ”mitt i steget,” och vi tror det passade henne.
Vi unnar henne ro och bekymmerslöshet och hoppas hon fått träffa pappa, det hon önskade allra mest. Plötsligt blev här så tyst och tomt.
Familjen genom Gunnar och Cecilia