Filip Gerhardsson var väldigt skärpt och hade ett förbluffande minne fram till han passerade 100-årsstrecket. Då började kroppen och huvudet sakta slockna ner och vi anhöriga har haft en period av väntesorg. Det har varit smärtsamt att se pappa tappa förmågor allt eftersom, samtidigt som vi är så tacksamma över att vi fått ha honom med oss så länge. Han blev 101,5 år.
Filip hade mycket han kunde stoltsera över i sin CV; kursetta på Karlberg, landsfiskal i Sorsele, polismästare i Skellefteå, tillförordnad länspolismästare i Västerbotten, suttit i olika styrelser, medlem i många föreningar, Jägareförbundet, Skytteföreningen, Konstföreningen, Kyrkofullmäktige, "dialektexpert" i radioprogrammet Ordbruk, med mera.
Han har själv sagt att i yrkeslivet och föreningslivet är man utbytbar, men det är man inte i familjen, och det är där min största beundran över min far finns. Pappas stora kärlek var vår mamma Gerda, som han spanade in i grannbyn Spöland redan som tonåring. De delade sina liv tills hon gick bort för nio år sen. Han har alltid varit väldigt mån om familjen och släkten. När vi tre barn var små höll han kontakt med alla sina syskon och deras familjer och sen informerade han oss barn i lämpliga doser om vad släktingarna hade för sig. Han införskaffade en smalfilmskamera och en av mina bröder har digitaliserat skatten i sommar. Det är så värdefullt att se hur pappa ville föreviga ögonblicken med släkt, vänner, miljöer och oss barn. Det väcker så många minnen av en engagerad, spännande och kärleksfull familjefar. Han har inte bara dokumenterat i bilder, utan också i ord. Han lämnar efter sig oceaner av nedtecknade minnen och egna fantasier, ofta i dialektformat.
Pappa var väldigt tydlig i vad han tyckte och tänkte. Han hade åsikter om precis allt. Vi tyckte ofta olika, men det gick bra att komma överens ändå eftersom vi båda hade rätt. Vi delade en del intressen som till exempel litteratur, film, korsord, loppisar, bärplockning och mina barn. När jag fick mitt första barn sa morfar Filip: Kom ihåg att det inte bara är ditt barn, det är mitt barnbarn också. Så småningom fick han även barnbarnsbarn som han följde med stort intresse.
Pappa föddes i Vännfors och där har han sett till att vi efterkommande har ett mysigt litet timmerhus som han har satt sin prägel på. Det är en samlingsplats för oss och spår av honom kommer att finnas kvar där.
Hur säger man adjö till en älskad förälder som alltid har stöttat och funnits där för oss? Det gör oerhört ont. Men kärleken från en som dött räknas också och har mycket stor kraft, som vi har med oss i resten av våra liv.
Åsa Gerhardsson