På sin födelsedag den 26 januari somnade Evert Lindström stilla in i sitt hem i Ragvaldsträsk efter en tids sjukdom, 82 år gammal. I samma hus växte han upp i en syskonskara av sju barn, och hit återvände han efter två år i Umeå, dels slakterilärling, dels sin militärtjänstgöring som beriden jägare på Norrlands Dragonregemente, K4.
Tillsammans med sin äldsta syster tog han över hemmanet och drev sedan ett månskensjordbruk med åtta kor och kalvar samtidigt som han jobbade på Siporex. Efter nästan 20 år bytte han bana och började som virkessorterare på Kroksjöns såg, där han blev kvar fram till sin pensionering.
Förutom jobbet och jordbruket tyckte han om att fiska och var också gärna i skogen. Han älskade han att plocka bär, och var med i byns jaktlag fram tills en axelskada satte stopp, men lyssnade gärna på kom-radion för att höra hur det gick för dem. Han var ingen man av överord, och satte aldrig sig själv främst, men fanns alltid till hands för att hjälpa till.
Evert var en stor djurvän; aldrig såg man honom så upprörd som när det handlade om misskötta djur. I nästan hela sitt vuxna liv hade han hund och hans stora passion i livet var hästar. Förutom att använda dem i skogen och jordbruket, fanns ett brinnande intresse för trav. Fram till slutet på 90-talet höll han egna hästar som han tränade och tävlade med, och vi visste alla bättre än att störa på lördagarnär det var dags för V75.
Evert hade en underbar, torr humor som vi kommer sakna. Ofta spelades whist eller 5-kort vid släktmiddagar och vi minns hur han med ett snett småleende brukade vänta på att någon skulle upptäcka hans försök till kortfusk. Någonstans inom Evert fanns en evig ungdom. Även när han kom cyklande i hög ålder kunde man fortfarande skönja den inre 12-åringen, och ville barnen åka skoter eller traktor dröjde det sällan förrän Evert kom och skjutsade dem runt, runt, upp och ned i backen.
Vi minns med glädje de resor som vi företagit med Evert. Många av släktens bästa skrönor kommer ifrån tältresor i fjällvärlden med honom. På sina utlandsresor var han en nyfiken besökare som gärna promenerade runt tidigt på morgnarna för att se vardagsbestyren.
Under resans gång hade han full kontroll på kartan och även många år senare kunde han framamma platser och vägar man tagit; fjällstigar såväl som städer med konstiga namn. Nu är det dock dags för honom att företa sin sista resa, och vi unnar honom den vilan. Vi saknar honom oerhört, men tröstar oss med alla minnen av honom som lever kvar.
Familjen