En glad, positiv, hjälpsam, omtänksam och trygg man har lämnat oss. Erlings arbetsliv tog fart hemma i Klöverfors när han tidigt fick börja hjälpa till i lastbilsåkeriet. Intresset för motorer, teknik och entreprenörsanda gjorde avtryck i yrkesval och fritidsintressen. I det som idag är Norrlandsbil arbetade han som mekaniker och verkmästare under cirka 20 år, parallellt med arbete som deltidsbrandman. När pappa Felix gick i pension köpte Erling lastbilen, startade åkeri och byggde lastbilsgarage. Efter cirka 15 år bytte han bana och arbetade som lärare på Fordonsprogrammet och sedan med anläggning och utbildning på Drive center.

Erling startade sedan maskin- och anläggningsutbildningar hemma på gården med egna maskiner. Det lokala näringslivet var viktigt för honom. Erling arbetade också med vägunderhåll och den glädje han visade över att få sätta sig i traktorn och rensa vägarna efter mycket snöande med solen gnistrande i snön och taktfast musik dånande från radion var härlig att se. 

Under tiden som lärare och utbildare lade han särskild vikt vid att stötta och pusha elever som på olika sätt hade det kämpigt. Många tidigare elever och deras föräldrar har visat stor tacksamhet för det stöd han gav och den tro på sig själva han fick dem att känna. 

Vi startade vårt gemensamma liv på Anderstorp där Maria och Johannes föddes. 1983 flyttade vi till nybyggt hus i Östanbäck och när Alexander föddes var vår fina barnaskara fullständig. Erling var så stolt över våra barn, deras sambos och de fem barnbarnen. Han hade så mycket han ville göra med dem och för dem: lära dem om hur ”Ingenting är omöjligt, det tar bara längre tid”, felsökning, uthållighet och säkerhetstänk. Gåtor och klurigheter med glimten i ögat var givet inslag i umgänget med barnbarnen. En vacker sommardag i båten med barnbarnen som fick hjälpa till att styra var obetalbar och det blev ju alltid ”en varmsommar”. 

Kampen mot cancern blev för svår. Många jobbiga behandlingar blev det och trots sjukdomen var han fast besluten att bygga stugan, ett projekt han kämpat många år för att få kommunens tillstånd till. Hoppet att få leva lite till behöll han ända till mitten av juli när han fick beskedet att inget mer fanns att göra. Han fick då vård hemma till sista två veckorna när han låg på lasarettet och var, trots sin svåra situation, noga med att uttrycka tacksamhet och uppmuntran till vårdpersonal han träffade. 

Vi är så tacksamma att ha fått vara en del av hans liv men saknar honom så hjärtat värker. 

Familjen genom Gunnel