Den 15 november somnade vår älskade Elly Häggström Broman in i en ålder av 86 år. Hon växte upp i Falmarksheden tillsammans med pappa Albin och mamma Emmy. I familjen fanns också en vuxen syster, Elsa. Efter studier vid lärarseminariet i Lycksele började hon sin lärarbana i Bjurholm, men återvände sedan till Skellefteå för att bli Moröskolan trogen resten av sitt yrkesliv.
Elly var en stark personlighet. Hon var en mycket uppskattad lärare och kollega och levde ett rikt socialt liv med många vänner. Hon var engagerad inom EFS och Svenska kyrkan, både som kyrkvärd och i övrigt församlingsarbete. Hon hjälpte till vid kyrkkaffe, bibelstudier och symöten. Sörbölekyrkan låg henne extra varmt om hjärtat. Elly var en omvårdande person och tog hand om sin mor ända fram till hennes bortgång 1986.
Samma år, 1986, träffade hon sin livskamrat Sven Broman och fick nu även en stor familj. De gifte sig 1989. Elly kom att bli en kär extra mamma, svärmor, mormor och farmor och en viktig person i våra liv. Tillsammans med Sven levde hon ett fortsatt rikt socialt liv fyllt av vänner, utflykter och resor. Många är vi som njutit av Ellys bjudningar både i Falmarksheden och på Plangatan, eller i någon av Svens skogskojor. Falmarksheden var en viktig plats både för Elly och Sven. De njöt verkligen av att bo där under somrarna och gjorde gärna utflykter dit året om.
Elly älskade att fika och hon älskade att samtala. Därför var det en stor sorg när hon successivt förlorade talet till följd av demens. Många är vi som saknat samtalen med Elly. De sista åren var det genom sången vi kunde få höra hennes röst. Psalmerna hon lärt sig som barn och bönen Gud som haver kom över hennes läppar ända mot slutet. De sista åren bars vi av hennes leende, att hon kände igen oss och var pigg i blicken. Hon behöll sitt intresse för sina medmänniskor in i det sista och ville alltid få en uppdatering över hur det var med alla vänner och barnbarn.
Efter Svens bortgång tacklade kroppen av alltmer och till slut slocknade även blicken. Hon somnade in i trygg förvissning om att hon var väntad, men också älskad och saknad av många.