När Yngve Andersson i en ålder av 82 år under Luciahelgen somnade in avslutades en märklig livsresa, tidigare mer utförligt beskriven i Norran. I kortare version: hans föräldrar hade på 20-talet bott i Chicago, men återvände efter börskraschen på Wall Street till Västanbyn, Skellefteå kommuns sydligaste utpost, där Yngve och hans fyra syskon växte upp. Deras Amerikadröm hade dock gått i arv och 1956 följde den 18-årige Yngve i storebror Allans spår till Arizona, en delstat med för få pojkar i bröderna Anderssons årskullar för att fylla sin kvot av infödda värnpliktiga. Alltså inkallades även icke amerikanska medborgare som råkade finnas där.
För Yngve blev grundutbildningen i Colorado en mardröm där språkliga missförstånd ledde till nattlig straffkommendering och med en oförklarlig placering som stridsvagnsförare. Yngve lyckades starta maskinen vars pipa pekade snett och slog i hangarväggen med påföljd att siktet skadades. Hotet om krigsrätt avblåstes dock sedan det uppdagats att hans personkod förväxlats med en utbildad stridsvagnsförares. Yngve, som arbetat på bageri i Skellefteå och Lövånger, blev i stället kock och stationerades i Erlangen utanför Nürnberg där ”hans” division under övningar samarbetade med den där Elvis Presley tjänstgjorde som jeepordonnans. Grabbarna brukade hamna vid samma fikabord och Yngve lärde känna en superstjärna som han minns som väldigt vanlig och trevlig.
När Yngve Andersson muckade var det med yrkesutbildning och perfekt engelska i bagaget. Han kom att arbeta på bagerier i Arizona och även i Kalifornien där han gifte sig med en amerikansk kvinna och blev pappa till två barn. Men äktenskapet tog slut innan det yngsta fötts och efter 15 år i USA återvände Yngve till Sverige och hembygden. Han arbetade senare bland annat i personalrestaurangen på Skega i Ersmark, men första jobbanhalten efter hemkomsten blev Storstugan i Lövånger där Siv, som pluggade på Socialhögskolan, en dag råkade äta lunch. Mötet blev en succé; Yngve och Siv kom att leva ihop i 40 år, från 1977 som gifta, fram till hennes död 2013. Vänner talar om en fantastisk relation, fylld av värme och omtanke, en där båda tog fram det bästa ur varandra.
Däremot plågades Yngve länge av skuld och saknad över att ha lämnat sina barn. När han första gången träffade sin son var Darrin 17 år, men kontakten utvecklades sedan över förväntan. Tanya och Darrin bor båda i Oregon där Yngve de senaste decennierna, trots tilltagande synsvårigheter, allt oftare besökt dem.
Själv lärde jag känna honom på senare år och frapperades som många andra av vänligheten, lyhördheten, ödmjukheten, den påtagliga begåvningen och allmänbildningen. Saknades gjorde möjligen förmågan att ryta till mot dem som behandlat honom orättvist eller utnyttjat hans generositet.
En genuint god människa har lämnat oss, närmast sörjd av Tanya, Darrin och systern Birgitta med make Nils samt övrig släkt och vänner.
OLLE Lundqvist