På Skellefteå lasarett somnade tidig morgon den 19 maj vår älskade Roland Eriksson, vid en ålder av 77 år. Närmast sörjande är barnen Viktoria och Mattias med familjer, en stor släkt och krets av vänner.
Roland var son till Gunhild och Leander Eriksson från Finnforsberget. Efter att ha bott på olika ställen byggde föräldrarna på 50-talet ett hus i byn Ostvik, där Roland växte upp. Att Roland och hans två systrar på 70-talet hade förmånen att av sina föräldrar få egna havstomter i byn Kinnbäck kom att bli den plats på jorden som skänkte största glädjen.
Roland trivdes länge som lastbilschaufför på fjärrtransporter, tog senare yrkesbevis och arbetade som maskinförare åt Holmhed systems AB -sedemera Brokk AB. Som Rivteknik AB´s ansvarig och arbetsledare för komplexa rivningsarbeten i Nordnorge fann han sin roll under många år och fram till sin pension.
Med en passion och medfödd talang för dans, träffade Roland 1962 på Pansalen sin blivande maka Carina som han senare får dottern Viktoria och sonen Mattias tillsammans med. Att de senare skildes åt 1987 satte inte stopp för den livslånga vänskap och som sedan följt.
Roland som alltid haft ett praktiskt handlag, sinne för estetik, en lust att utvecklas och skapa egna lösningar har varit till stor glädje och nytta för både han själv och närmaste familjen. Att han egenhändigt 1972 byggde ett fritidshus vid havet i byn Kinnbäck, och 1977 ett rött lösvirkeshus med vita knutar i två våningar i Ursviken, tillverkade båt, släp, skoterkälkar och 1995 även bygger en egen husbil är några i raden av utmaningar där inget tycktes omöjligt.
Med ett stort motorintresse njöt han som allra bäst i sina Mercedesbilar och inte minst på sin motorcykel Honda CBX 1000 av 1978 års modell.
Då Rolands sjukdom begränsade rörelseförmågan förvånade det oss därför inte, att han med samma nyfikenhet riktade sitt intresse mot nya horisonter, och även introducerade sina barnbarn i ny teknik.
Att inte vilja stå i skuggan, hamna utanför, att säga vad han tyckte, uttrycka vad han ville och försvara det han trodde på, vänner och familj, hade han tillsammans med förmågan att visa ett friskt humör och en klar tanke, kvar in i det sista. Att på bästa sätt ta hand om och glädja sina barn och barnbarn, syskon, vänner och bekanta var självklart för Roland.
Hans livsglädje in i det sista med inställningen ”Att livet är till för att levas, och så länge man kan”, tog oss alla med beundran. Därför vill vi uttrycka vår tacksamhet för att vi fått leva nära pappas atmosfär. Det blir vår uppgift att ta vid där han lämnade, och vi lovar att göra vårt bästa.
Med en oändlig tacksamhet blickar vi upp mot himmelen, känner oss trygga i den vila han fått, och förtröstan i att Roland funnit den plats han så många gånger berättat om och trodde fanns. Där övertygelsen också var att vi alla skulle ses återigen.
Familjen