Mitt i den sista krigsvintern, den 6 januari 1945, föddes mamma i Kiruna, Jukkasjärvi församling. Drygt två år senare kom mamma till sina nya föräldrar, vår mormor och morfar, i Luleå där morfar var fångvaktare på fängelset. Mamma gick först åtta år i grundskolan varefter hon gick ett år på husmodersskolan.
Tidigt kom mamma att börja jobba inom vården och flyttade som 18-åring till Sollentuna för att där jobba som vårdbiträde. Längtan hem blev dock för stor och redan efter ett år flyttade hon hem igen.
1967 träffade hon Hans, vår pappa, som hon sedan gifte sig med den 9 mars 1968. De flyttade till Boliden där han fått jobb i gruvan. Vi syskon kom till världen där. 1968 föddes Katarina, 1971 kom Ulf och 1977 föddes Åsa. Mamma var till en början hemmafru, men började om att jobba inom vården 1975. Hon fortsatte som vårdbiträde såväl på lasarettet i Skellefteå som på servicehuset i Boliden fram till 1995, då hon på grund av förslitningsskador i nacke och axlar i kombination med fibromyalgi tvingades sluta inom vården. Hon läste därefter in åk 8 och 9 på komvux och jobbade en tid på IQ i Skellefteå innan hon 1998 gick i förtidspension. Pappa gick bort i cancer 2000, men mamma valde att gå ”vidare i livet” senare samma år då hon träffade Lorens. De två levde som särbos i nio år innan de gick skilda vägar. Mamma engagerade sig tidigt i föreningslivet kopplat till arbetarrörelsen i Boliden. Hon var aktiv i Konsumentföreningen, S-kvinnorna och Unga Örnar i Boliden. En tid under våra barndomsår var hon även aktiv inom IOGT-NTO och var även barn- och ungdomsledare för UNF och JUN.
Som pensionär kunde hon ägna tid åt sina fritidsintressen som var att sticka, virka, spela bingo, boule och boccia. Boule och boccia spelade hon för HIF Renen. Hon var även en varm och älskad mormor till Katarinas pojkar Kasper och Jesper, som föddes 1997 och 1998. Senare kom även Ulfs barn Maja (2009) och Isak (2011) och som alltid tyckte det var roligt att hälsa på hos farmor. Åsas bonusbarn Tommie låg henne också varmt om hjärtat. I mars 2015 fick mamma beskedet att även hon drabbats av cancer. En ”snällare” variant av den cancer som avslutade pappas liv i alltför ung ålder. Till en början var kampen om välmåendet tuff, med cellgiftsbehandlingar var tredje månad, men från sommaren 2017 var sjukdomen stabil och inga behandlingar behövdes. Sista dryga året blev dock tufft då en krånglande stent orsakade flera blodförgiftningar och långa sjukhusvistelser. Hon hann även med en släng av Covid-19 i juni i fjol, men hon sa själv att ”det var då ingenting – knappt ens som en vanlig förkylning”. Sista halvåret var hon dock både pigg och glad, även om kroppen tog stryk av alla infektioner, och kunde trots pandemin träffa sina barn och barnbarn regelbundet när hon väl hade haft ”covidden”.
Hon var alltid glad över att få besök även om det var sport på tv, något som hon noggrant följde. Från att ha varit pigg och glad så sent som på lördagen 6 mars gick det fort. Bara ett drygt dygn efter sista resan till Skellefteå lasarett somnade hon in. Det var på förmiddagen på hennes och pappas bröllopsdag den 9 mars.
Barnen genom Ulf