En solig vårvinterdag somnade vår älskade mamma in i sitt hem i Renbergsvattnet, omgiven av sina närmaste.
Mamma växte upp i byn Håkmark, Umeå, som ett av fem barn till Karl och Märta Karlsson. Barndomen beskrev hon med glädje och hembyn låg henne varmt om hjärtat. Hon valde tidigt sin yrkesbana, sjuksköterska ville hon bli. I Umeå träffade hon vår pappa Lars och de gifte sig 1961. I slutet av 60-talet flyttade de med sina två barn till Renbergsvattnet där vår pappa tog över släktens hemställe och jordbruk. Familjen utökades så småningom med två barn till. Under många år hade familjen stuga i Sörmjöle, ett smultronställe där mamma trivdes.
Mamma var stolt över sitt yrke som sjuksköterska. Från andra har vi fått höra att hon utförde sitt värv med värme och lugn, ständigt med patientens perspektiv i åtanke. Mammas organisationsförmåga och intresse för administrativt arbete gjorde att hon sedermera blev föreståndare för sjukhemmet i Burträsk. Sista åren i yrket var hon medicinskt ansvarig sjuksköterska (MAS) vid Skellefteå Kommun.
Mamma tyckte om föreningsliv och att driva projekt tillsammans med andra. Skellefteå Byautvecklingsråd, Centerkvinnorna, Rebeckalogen och Renbergsvattnets byalag är några sammanhang hon trivts i under åren. Vi minns särskilt hennes stora engagemang i Renbergsvattnets hembygdsförening där hon bland annat var med och tog fram byns hembygdsdräkt. Mamma var intresserad av textilt hantverk och hennes stickade alster har värmt oss alla genom åren.
Våra föräldrar tyckte också om att resa, gärna tillsammans med familj eller vänner. Höjdpunkten för mamma var nog en resa till USA där hennes pappa, vår morfar, fick återse sina bröder och andra släktingar. Mammas släktforskning är prydligt nedskriven och det är vi så glada för, nu när vi inte kan fråga henne längre.
I mammas kök var alla välkomna, det fanns alltid plats för en till vid bordet. Barnbarn har invigts i familjerecepten och hennes vänner har fått njuta av goda middagar. Mamma skapade gärna egna traditioner för vår familj, hon ville samla oss och ha oss nära. På morsdag gick vi ”Morsdagslunken”, en skogspromenad med fikakorg, och under ”Hemliga resan” fick vi barn med spänning sitta i baksätet på bilen utan att veta var vi skulle hamna vid resans slut.
När vår pappa blev allt sämre i sin sjukdom lämnade mamma sin yrkesbana för att hjälpa honom med jordbruket. Pappa somnade in 2006 och de hade då varit gifta i nästan 45 år. Mamma fann så småningom en vardag som pensionär med fyra barn och nio barnbarn nära, både i hjärta och i geografi. Omtanken om barnbarnen var stor och att följa deras utveckling och äventyr gav henne mycket stolthet och glädje.
Mamma har nu gjort sin sista resa, sin sista skogspromenad, denna gång ensam. Hon lämnar oss med stor saknad men med många fina, roliga minnen och traditioner att föra vidare till våra barn, hennes älskade barnbarn. Så länge vi minns så lever hon kvar.
Barnen