Lars Lindström, 86 år, somnade in den 11 november på äldreboendet Klockarhöjden. Lars eller Lasse som han kallades, föddes som nummer fyra i en syskonskara av sju i en kasern i Bureå. Två av syskonen gick bort i späd ålder. Som i de flesta arbetarhem vid den tiden fanns inget överflöd av pengar, men barndomen var ändå lycklig med mängder av hyss och upptåg. Bland annat spelades fotboll på Sågspånsslätten mot besättningar på fartyg som låg i hamnen och lastade.
Att meta ”abbarn på längdern” var något han på äldre dagar gärna berättade om. Genom att vara roddare för fartyg på redden kunde han tjäna någon krona eller en cigarettask. Efter avklarad sexårig folkskola började Lasse på sågen som stämpelpojke. Han hade som man sa läshuvud och blev erbjuden en friplats vid realskolan, men den bistra verkligheten sade att han skulle ut och jobba och bidra till försörjningen. Liksom många andra ungdomar betalade man 90 procent av lönen hemma, resterande del skulle räcka till nöjen, men också för att lägga undan en slant till något man suktade efter. Lasse kom att vara Bure AB trogen med några års undantag, då han jobbade åt Skellefteå Kraft, ända till massafabriken stängdes 1992.
Farbror Lasse var under många år en fruktad fotbollspelare i Bureå IF. Han spelade även en hockeymatch för de ”svartvitrandiga”. Hockeyn var ännu inte etablerad, utan spelade man något vintertid så var det bandy. Hur det nu var så skulle Skellefteå AIK komma på besök och man skrapade ihop ett lag. Där stod vi på dåligt slipade bandyrör och med vinklade klubbor, mot ett AIK som spelade i dåtidens högsta division, med Acka Andersson med flera på topp, berättade han. Det blev dyngstryk och karriären som hockeyspelare var avslutad.
Alla typer av fiske var det stora fritidsintresset och då främst att på vintern kikmeta efter sik och harr. Så pass stort var intresset att han under några vintrar var ledig för att fiska till 100 procent. Lasse brukade säga att det finns inte en sten på botten mellan Bureå och Bjuröklubb som han inte har kikat ned på. I slutet av 50-talet byggde han en fiskarstuga på Skallön i Burvik, där tillbringade han mycket tid både på vintern och sommaren. För oss syskonbarn blev ”villan” en knytpunkt där vi träffades och umgicks. Dragspelet var en kär ägodel. Han lärde sig själv att spela efter noter och då gärna något av Peter Frosini. Läsandet var centralt och så länge orken fanns så läste han och då gärna arbetarlitteratur. Arbetarrörelsen stod honom varmt om hjärtat och ända in på slutet hängde han med i samhällsdebatten.
På 70-talet träffade Lasse Lena Markstedt, med dottern Maria, och köpte ett hus i Bureå. Tyvärr blev inte lyckan så långvarig då Lena gick bort i cancer. Han sålde då villan och flyttade 2003 till en lägenhet där han bodde fram tills bara för en månad sedan, då han fick flytta på Klockarhöjdens äldreboende. På grund av coronan blev det tyvärr inga besök, men minnet av Lasse, liggande på isen med nästippen ned i borrhålet, kan ingen ta ifrån oss!
Släkten genom Inge