Karin Marklund, sista åren bosatt på Trivseln i Ursviken, har efter en tids sjukdom avlidit 94 år gammal. Närmast sörjande är syskonbarnen Anders, Annica, Berit, Erik och Einar med familjer, samt kära grannar.

Karin föddes 1926 i Åkerlund, uppströms Skellefteälven från Finnforsfallet, som första barnet i en syskonskara på tre. Redan vid fyra års ålder förlorade hon sin far Andreas i en arbetsplatsolycka. Eftersom hennes mor Edla dessutom led av dålig hälsa i sviterna efter spanska sjukan blev uppväxten mycket fattig. Edla höll dock ihop familjen, som annars ofta splittrades när familjeförsörjaren dog. Även om uppväxten i byarna i trakten av Finnforsfallet var synnerligen knaper ekonomiskt så var den inte det känslomässigt vilket märktes på den starka sammanhållningen syskonen emellan och deras mor.

Karin började skolan vid åtta års ålder. Efter sex år i små- och folkskolan – då hon var längst i klassen, även mätt mot gossarna – gick hon några månaders fortsättningsskola som vanligt var på den tiden. Efter skolan tog sig Karin an sin livsuppgift: att ta hand om hemmet och modern Edla med hennes vacklande hälsa.

1952 började Karin hjälpa postombudet i Lövsele och kom därefter att arbeta vid posten hela sitt yrkesverksamma liv, mesta tiden i Lövånger dit hon, med modern Edla, flyttade 1955. Drömmen om en egen täppa förverkligades 1961 då Karin köpte ett hus på Skogstorpsvägen, där hon sedan bodde så länge hälsan tillät. Förutom blomsterrabatter odlade hon även grönsaker och bär. Vinterförråden bestod av tre frysboxar.

Karin var en ansvarsfull och omhändertagande person vilket märktes bland annat i omhändertagandet av modern, bortgången 1970, men även i rollen som ”andra-mamma” för oss syskonbarn då vi tillbringade flera somrar hos henne. Brorsbarnen fick alltid höra deras far omtala henne som ”världens snällaste faster”. När systern Gunborg, född 1928, och brodern Stig, född 1929, fick barnbarn gladde sig Karin över det lika mycket som om hon själv blivit mormor och farmor.

Karin hade en stark gudstro och en stark omhändertagande känsla för utsatta människor. Flitigt stickade och hon sydde plagg efter plagg som genom Röda Korset skänktes till behövande barn i fjärran länder. Till och med när hon brutit armen stickade hon med ena armen i gips. Hon hade flera vänfamiljer i Polen. Hon reste även i bokens värld, då läsning också var ett stort fritidsintresse.

Sista gången Karin besökte sin demente bror gladde hon sig över att han trots att talet svikit honom vinkade till sin syster när de skildes åt. Hon hade livet i genom förmågan att se positivt på människorna och tingen omkring henne. Gudstron och sammanhållningen märktes även när systern gravsattes 2016 då Karin sa ”vi ses snart”.

Karin lämnar oss med stor sorg och saknad, och med många minnen.

Syskonbarnen