Vår mamma, Asta Karlsson, är död, 92 år gammal. Hon var född Mikaelsson i Stensjön, Byske i en stor barnaskara som har hållit ihop hela livet även om den reducerats med åren.Till stöd och hjälp för varandra i svårigheter, till glada upptåg och upplevelser i fest och vardag.

Med fem barn flyttade hon och pappa till Boden 1957 där hon bott sen dess. Här skapade de ett liv med arbete, sociala kontakter, föreningsliv och samhällsengagemang och hon fick vänner för livet. Ett mycket viktigt vattenhål blev stugan vid Råneälven, en plats för rekreation och inspiration som hon återvände till så snart tillfälle gavs och där vi alla barn, barnbarn och barnbarnsbarn har samlats många gånger under alla år.

Mamma, som var sömmerska, startade en syateljé och klädde under många år Bodens damer - och några herrar. Hon sydde åt Bodenrevyn och hade även uppdrag åt Norrbottensteatern. 

Tiden fylldes också av politiskt engagemang bland annat i kyrkorådet och aktivt deltagande i ABF:s bygdeskrivare. På 70-talet gick hon på Sunderbyns folkhögskola och fick därmed den puff som behövdes för att hon skulle utveckla sitt skrivande, det som blev hennes huvudsakliga intresse när hon blev änka för cirka tjugo är sen. 

Hennes språkglädje och känsla för ordens vikt och värde gav upphov till både allvarlig poesi och till limerickar, dagsverser, barnrim och ordlekar. Tre diktsamlingar hann det bli i tryck.

Mamma var nyfiken på ett vänligt sätt och skapade relationer till alla hon mötte. Intresserad av allt som skedde i samhället och inte minst i släktens olika grenar. Hon höll reda på alla de nyaste småttingarna, födelsedagar och andra högtider och deltog fysiskt så mycket hon orkade. Syn och hörsel försämrades med åren och tröttade ut i större sällskap men hon var sällan den första att lämna bordet! 

Vi barn ser det som en stor gåva att ha fått behålla en vital och aktiv förälder så länge. Hon var duktig på att hålla kontakt med familj, släkt och vänner och generös med sig själv men också mån om sin självständighet och integritet.

”Vi saknar vår mor så mycket. Alla hennes tankar och funderingar, all omsorg, alla middagar och fikastunder, telefonsamtal och sms. Nu är tystnaden så kompakt. Men kanske måste vi lära oss att lyssna bättre för så här har hon skrivit”:

Det susar en vind

genom furornas paraboler

Dess ursprung och mål

är djupt fördolt.

En hälsning

en tanke

från

Evigheten.

Stig, Maine, Cari och Lena med familjer