Vår älskade mamma, maka och farmor somnade in den 28 januari, 69 år gammal, omgiven av hela sin familj.
Åsa levde sina första sex år i Skelleftehamn. Sen flyttade familjen till Enebyberg för att 1963 återvända till Skelleftehamn och senare Bergsbyn.
Hon utbildade sig till ateljesömmerska och flyttade till Stockholm. Där fick hon anställning som designer på Indiska. Arbetet kombinerade hon med kvällskurser på Konstfack. 1970 flyttade hon tillbaka till Skellefteå.
Där träffade hon blivande maken Robert. Vi bosatte oss i en liten lägenhet på Brännan. Där fick vi dottern Hanna. Åsa arbetade då på den nystartade Algotsfabriken.
Efter en tvåårig utflykt till Borås på grund av studier återvände vi till Skellefteå och bosatte oss på Anderstorp. Då hade även sonen Elias tillkommit. 1982 köpte vi ett hus i Ursviken. Familjen utökades då med sonen Joel. Åsa arbetade då på värdshuset Disponenten i Ursviken.
Textilt konsthantverk blev hennes stora intresse. Hon kompletterade sin grundutbildning med kurser på Edelvik och Medlefors. Handens Hus på Nordanå blev en stor inspirationskälla och tidvis även arbetsplats. Där fick hon också många kontakter med andra konsthantverkare i bygden.
Hennes specialitet blev tunntovning med ull. Mest gjorde hon bruksföremål: tofflor, tehuvor, små handväskor, klädesplagg men även väggprydnader och smycken. Allt kännetecknat av starka färger, ofta med inslag av silke, tagel, guldtrådar och andra material.
Hon deltog i olika samlingsutställningar och gjorde några offentliga utsmyckningar, bland annat till färjeterminalen i Skelleftehamn. Värk i händerna gjorde att hon tyvärr fick dra ned på den verksamheten.
Åsa var en varm, empatisk och omhändertagande person. Alltid uppmuntrande och till hands när någon behövde stöd. Var mån om att vårda och hålla kontakt med sina vänner.
Hon var det sammanhållande navet i vår familj. Även långt efter att barnen flyttat hemifrån höll hon tät kontakt och ställde alltid upp när det behövdes. Med tiden blev barn och barnbarn allt viktigare i hennes liv. Att de sista åren ha alla samlade inom bara några mils radie blev en stor glädje. En svamp- eller badutflykt med barnbarn blev högtidsstunder.
Åsa var tapper. Två gånger drabbades hon av svår sjukdom och fick genomgå tuffa behandlingar. Men hon klagade inte, valde att istället berömma vård och personal på hematologen i Umeå. Den tredje gången blev henne övermäktig.
Vi saknar henne så mycket.
Familjen