Vår kära maka, mamma och farmor avled den 6 april på Skellefteå lasarett efter en kort tids sjukdom i alldeles för tidig ålder.
Beskedet kom oväntat och chockartat för oss alla i familjen
Ann-Kristin blev 75 år
Ann-Kristin föddes i Petiknäs 1945 som den äldsta av tre döttrar till Harald och Märta Edlund. Efter avslutad skolgång flyttade Ann-Kristin i tidig ålder till eget boende i Skellefteå. Något år senare begav hon sig till Stockholm för att prova sina vingar. I Stockholm började hon arbeta på ett demenshem på Lidingö. Efter en tid i Stockholm blev längtan tillbaka till Skellefteå för stark så hon valde då att återvända till sina hemtrakter igen. Den första tiden hemma blev antal jobb i olika roller på bl a Pressbyrån, Utterströms och Inoma.
1974 träffade hon av en händelse Staffan som också inom kort blev hennes make resten av livet, 47 år. Flytten gick då till Umeå.
Sedermera fick maken ett arbete i Skellefteå och båda bestämde sig för att återvända hem.
Under småbarnstiden valde hon då att under ett antal år arbeta som kommunal dagbarnvårdare för att kunna på ett bra sätt kombinera arbete med även närhet till egna barn.
Längtan att driva något på egen hand hade alltid varit stark så 1990 bestämde sig hon och maken för att satsa på ett kort i en egen verksamhet. Ann-Kristin fortsatte sedan där till sin pension
Sönernas, sonhustrurs och de tre barnbarnens väl var det centrala i hennes dagliga liv och fanns alltid i hennes tankar. Omtanken att allt skulle vara bra för dom överskuggade det mesta.
Att resa var också något som låg henne varm om hjärtat. Ett stort antal resor har det blivit genom åren. De resor som hon nog bar de starkaste minnena ifrån är alla resor i husvagnen tillsammans med barnen till sydeuropa.
Ett annat intresse som stod henne varmt om hjärtat var sommarhuset ”Ankiborg” i Storsnäckhamn. En plats hon älskade från den dagen det förvärvades i juni 1993.
Tyvärr drabbades Ann-Kristin av led bekymmer med svårigheter att gå längre sträckor de senaste åren, vilket också begränsat möjligheterna att göra allt som tidigare varit självklart. Hon accepterade sin situation, men självklart med en viss sorg över att möjligheterna i livet ändå begränsats till vissa delar.
Hennes sista år i livet har ju tråkigt nog också präglats av den pågående pandemin. När man har passerat 70 år har man inte tid att sitta ett år i karantän som hon ofta uttryckte det. Att inte kunna få träffa och krama sina barn och barnbarn har varit jobbigt för henne. I mars i år såg hon ljuset i tunneln med vaccineringen. Tyvärr hann hon aldrig få uppleva den glädjen då en sjukdom kom emellan som hon mot all förmodan bemästrade, men då omedelbart, när just livet återvänt , drabbades hon av en annan som obarmhärtigt och plötsligt tog hennes liv.
Ann-Kristin lämnar ljusa och fina minnen till sin familj efter sig. Vi unnar henne den vila hon nu fått men inte ännu var redo och klar för. Ann-Kristin hade inte tid att lämna livet. Alltför mycket fanns kvar på hennes framtida agenda.
Saknaden och tomheten är stor och outsäglig för oss alla
Familjen