Fredagen den 20 augusti valde så pappa att avsluta sin livsresa i den då, ganska slitna kroppen. Han gav dock inte upp så lätt, som att han först ville att allt skulle vara på plats. Hans syskon med respektive hade hälsat på. Hans trogna vän, som i partnerskap gjort Coronatiden uthärdlig och till och med meningsfull hann ta ett kärleksfullt adjö. Vi barn med familjer satt tillsammans med honom under hans sista vecka. Vi sjöng gamla fina sånger, läste i böcker om hans barndoms hemtrakter, pratade minnen från långt tillbaka och nyss. Vi skrattade och grät tillsammans.
Vår pappa Alf Gustav Berg började sin jordevandring i Svartliden, Stensele. Uppväxten bland många syskon och hårt arbete från unga år gav i stort positiva konsekvenser. Han utvecklades till en tusenkonstnär som alltid vågade utmana sina begränsningar. Pappa arbetade som förman på Rönnskär men egentligen var han, förutom elektriker, även snickare, tekniker, murare, fordonsmekaniker och skogsarbetare. Jakt och fiske var en stor passion i pappas liv. Älgjakten var helig och kan mer beskrivas som en livsstil än ett intresse. Att fiska stenbit ’n i en bäck på pappas smultronställe Jovan satte verkligen guldkant på hans tillvaro. Utan att tveka stoppade han gärna också en och annat blodkorv, kokade palt, bakade kakor och bullar samt tvättade och strök.
Mången skidtur och långa cykelrundor byttes småningom i livet mot livsgivande promenader med stavarna som extra träning. Grannarna tittade ofta förvånat när den då 90-årige mannen spänstigt gick dagens andra runda.
Pappa älskade att sjunga och var en riktig kavaljer på dansgolvet. Mången hambo och vals har satt kvinnors hjärtan i brand. Hans sociala kompetens gav honom många vänner på alla de orter han befann sig. I Skelleftehamn ansåg han sig känna nästan alla och nog är det ett otal bilägare som fått hjälp med sina fordon. Som boende i HSB ställde han alltid upp och hjälpte till med renoveringar av lägenheter, problemlösning av olika slag samt arrangemang av gemensamma samkväm.
Det fanns nog inga problem som var för stora för pappa. När husvagnen gick sönder mitt under semestern så åkte han rådigt iväg och lånade sig en svets, lagade felet på en parkeringsplats för att sedan åka vidare. När han halkade och bröt armen helt ensam mitt på sjön Byssträsk, så såg han i alla fall till att gäddsaxarna blev utlagda innan han åkte de drygt tre milen till sjukstugan i Storuman. Dagen därpå var han tillbaka, med armen gipsad och vittjade gäddsaxarna. Inte ens på semestern tog pappa riktigt ledigt. Under greklandsresan till exempel, tog han sin sedvanligt långa morgonpromenad och mötte en grek med motorstopp. Det hade varit intressant att höra konversationen då pappa varken pratade engelska eller grekiska, men det tog inte många minuter innan pappa var under motorhuven och ordnade problemet medan greken förevigade ögonblicket på bild.
Trots att många motgångar och förluster drabbat pappa under åren så grävde han aldrig ner sig. De sista fem åren levde pappa med Parkinsons sjukdom, men inte ens det kunde rubba hans positivitet och framtidstro. Vår saknad är avgrundsdjup men lindras av att vi vet att pappa var övertygad om att det fanns något mer efter detta livet.
Ann, Lasse och Beatrice med familjer