Julen 2020 har varit tung för de flesta familjer. I år blev den extra tung för vår familj eftersom vi förlorade min älskade storebror på Annandag Jul. Åke avled hastigt på Skellefteå lasarett, en månad och två dagar före sin 90-årsdag. Han efterlämnar två bröder, två systrar, en svägerska, en svåger, 13 syskonbarn samt sin framlidna älskade Elsas son Ulf Domeij med familj.
Åke föddes i Ljusvattnet, Burträsk och var äldst av sju barn till framlidna Ruth och Johan Lundberg. Jag flyttade till Helsingborg sommaren 1988 och otaliga gånger talade jag om för Åke att det var dags att komma ner till Skåne. Det typiska svaret från Åke var: ”Vi får se”.
Efter 31 år blev det verklighet. Ett efterlängtat besök tillsammans med vår syster Britta, då jag fick visa Åke allt från Kullens fyr till Sveriges sydligaste udde, Smygehuk, och på hemresan därifrån ett stopp på Bialitt. Besök på Sofiero Slott och en (som vi i Helsingborg säger) tura till Helsingör med dansk frokost (lunch) med smörrebröd hann vi också med.
Eftersom jag vid våra utflykter var chaufför med en ”gammal” yrkeschaufför som passagerare i framsätet, undrade jag om han var åkrädd (vilket jag är, liksom vår pappa var). Svaret var nej. Mot slutet av vistelsen gav mig Åke den bästa komplimang man kan få: ”Det känns som jag kört själv!” Det värmde mig.
Åke hann sitta vid två av sina yngre syskons dödsbäddar, först Jan-Eriks (Janne) 2012 och senast i oktober i år då han tog avsked av vår syster Elna. Det känns skönt att Åke fick somna in i närvaro av vårdpersonalen på Skellefteå lasarett.
Senast jag träffade Åke var i början av november då han plockade upp Britta, mig och en av mina söner på hotellet i Skellefteå för transport till vår syster Elnas begravning. I pandemitider ett annorlunda möte. ”Tyvärr kan/får jag inte krama om dig”, sa jag. ”Ja tack och lov för det” var Åkes svar! Av Åke ett typiskt svar, men inte mindre kärleksfullt.
En annorlunda jul som slutade på ett annorlunda sätt!
Åke fattas oss!
Ketty