Björn Ericsson avled den 6 december. Han saknas oss. Han tillhörde den grupp inom hembygdsrörelsen, som hade en gedigen kompetens. Den hade sin urkraft utifrån mångsidiga livserfarenheter. Han visade på så många sätt hur han ville sträva mot hembygdsrörelsens vision ”En levande hembygd öppen för alla” och då med betoning på kulturarvet, som han ville vårda och berätta om. Han hade grundmurad kunskap om sin hembygd. Han bjöd mig på en bilresa i Sävar, då han visade vilka starka minnen, som han hade av den bygd som han växte upp i och då förknippade med egna upplevelser. Han ville även visa de gamla vägar som han vandrat på och vilka personligheter som han mött. Givetvis hade han även med sig mat och dryck, som vi intog på en plats, som han även ville att jag skulle få uppleva.
Han var självskriven som förbundets representant för hembygdsrörelsens försäkringar. Många medlems-förningar har haft nytta av de råd han hade att ge. Vi fick många medlemmar tack vare hans sätt att möta människor. Vi kunde tack vare honom dela ut brandsläckare till alla föreningar och det gjordes på ett personligt sätt. Vi reste tillsammans ut till föreningarna och då visade han även sin förmåga att föra en dialog om vikten av att skydda och vårda kulturarvet.
Han var även vår repro.i styrelsen för Folkrörelsearkivet, då han kände att där fanns det många dokument som var viktiga för vår rörelse. Han var den av oss inom styrelsen, som kunde ta fram viktiga fakta för boken om ”Hembygdsförbundets 100-årsminne. Hans sätt att se på vikten av vård av dokument kom väl till pass vid de möten som vi hade med föreningarna.
Han hade en svår sjukdom som han aldrig såg som något hinder för att delta. Han var alltid på plats vid styrelsemöten och då för att medverka i utvecklingen av länets hembygdsrörelse.
Vi vill tacka Björn för allt han har gjort för länets hembygdsförbund och vi kommer att arbeta vidare med kulturarvet utifrån de inriktning som han hade. Du finns med i många sammanhang och inte minst i de böcker som vi gett ut. Utifrån det han gjort för denna stora folkrörelse är det självklar att han lämnat efter sig ett stort tomrum, som vi känner av.
Västerbottens länshembygdsförbund genom Bo Nilsson, ordförande