På kvällen den 3 augusti somnade Birgitta Persson stilla in, omgiven av sina nära i sitt hem på Annagården. Hon blev 84 år gammal.
Birgitta föddes och växte upp under enkla förhållanden i Storkågeträsk som yngst av tre syskon till Arthur och Nancy Jonsson. Under de sena tonåren träffade hon sin livskamrat David Persson och de gifte sig sommaren 1962. Tillsammans fick de barnen Leif, Lennart och Malin. Senare berikades hon med nio barnbarn.
När Birgitta var 37 år blev hon änka då hennes man David tragiskt dog i en arbetsplatsolycka och livet förändrades helt plötsligt.
Som förvärvsarbetande ensamstående mor såg hon till att det inte fattades familjen något, inte minst fanns hela tiden en omtanke och kärlek till sina närmaste. Birgitta och David hade just byggt ut huset i Sandfors och hon valde att bo kvar till dess att barnen var utflugna. Därefter flyttade hon till Moröhöjden i Skellefteå.
Under större delen av sitt yrkesliv arbetade hon som skolmåltidsbiträde på olika skolor, ett arbete hon trivdes med. Under många år cyklade hon året runt 15 km per dag och byggde därmed upp sin goda hälsa.
Birgitta trivdes som bäst när hon tillsammans med en väninna fick vara ute i naturen och plocka bär. Ett annat stort intresse var vävning och olika slags handarbeten. Hon lämnar efter sig många mattor, dukar och stickade plagg. Hon älskade sällskapsspel – ingen kunde klå henne i kinaschack eller couronne.
Hennes starka gudstro har varit ett stöd för henne genom hela livet. Sällan missade hon en söndagsgudstjänst, antingen genom att besöka kyrkan på plats eller så följde hon den via radio eller tv.
Birgitta levde ett strävsamt liv, plikttrogen och inga genvägar togs. Hela tiden prioriterade hon andra före sig själv och nöjde sig med det lilla även om utrymme fanns för att unna sig betydligt mer. ”Jag har det så bra” är ord som hon uttryckte allt som oftast.
Birgitta beskrev ibland andra människor som ”behändig” vilket är ett omdöme som verkligen passade in på Birgitta själv. Det är få om någon gång hon uttalade sig negativt om en annan person, hon var alltigenom en genuint snäll människa utan för den skull vara undfallande.
Hon var envis men inte stridbar och med en varm humor som fanns kvar till de sista dagarna. Det är i skenet av dessa beskrivande ord som vi bär med oss minnet efter mor.
Leif, Lennart och Malin med familjer