Birgit Viklund född Lassinantti, min nära vän och kollega sedan över 50 år har lämnat oss. Hon sörjs närmast av sina barn Lisa och Oskar med familjer, syster, bror, övrig släkt och vänner. Hon blev 85 år.

Birgit, som hade starka rötter i Tornedalen, växte upp i Luleå. Hon studerade till farmacevt i Stockholm och hamnade via Uppsala och Luleå så småningom i Piteå. Hon gifte sig med Arne Viklund och bosatte sig i Öjebyn. 

Hon hann arbeta på de flesta apoteken i Piteå och avslutade sin yrkeskarriär på apoteket i Hortlax. Där gillade hon att arbeta nära andra delar av vårdcentralen, ett sätt som sedan blev det vedertagna. Hon älskade att vara ute i byarna Blåsmark, Hemmingsmark med flera ställen på symöten och föreläsa om apoteksnära frågor. Efteråt kunde hon säga att det varit ett härligt möte som om det vore i Tornedalen. 

Birgit var karismatisk och en föreningsmänniska av stora mått. Hon var bland annat aktiv i Farmacevtförbundet centralt under en lång tid. Piteå konstförening fick i många år del av hennes kunnande både som ordförande och konstkännare. I Röda korsets telefonjour gjorde hon stor nytta. Hon värnade om dem som hade det svårt. Hon behandlade alla likadant.

Min bekantskap med Birgit började innan vi träffades. Min bror från Skellefteå blev kompis med Birgits killkompisar från läroverket i Luleå när dom gjorde lumpen på P5 i Boden. Via min bror lärde jag känna henne och hon mig genom hans berättelser. När Birgit började arbeta på apotek i Piteå var vi redan kända för varandra. Vi var olika men gillade samma saker. 

Så småningom blev vi ett gäng på fyra unga kvinnor som började träffas. Det var på den tiden populärt med syjunta. Men då Birgit varken kunde sy eller sticka och Siv hellre ville måla och Karin helst ville läsa, så var syjunta inget att tänka på. Istället för syjunta blev det damlunch. Där avhandlades allt. Det kunde handla om böcker, om konst, om barn, planer och problem vi hade. Sådant som hör livet till helt enkelt. Då och då reste vi till något exotiskt resmål. Efter resorna arrangerade vi aftnar, typ irländsk eller fransk, då vi åt och drack och spelade landets musik. Vi träffades regelbundet och hade kort och gott jättekul. 

Nu har en efter en försvunnit, först Karin, sedan Siv och nu också Birgit. Jag saknar dem alla men får glädjas åt allt roligt vi varit med om.

I min familj var Birgit som en snäll moster som uppmärksammade och deltog i alla barnens högtider och aktiviteter – något som kommer att skapa ett tomrum och stor saknad nu när hon inte längre finns bland oss. 

Kerstin Rosenlund