Vår mamma Bibbi somnade lugnt och stilla in när sommarnatten var som ljusast och vackrast. En sådan natt som hon så många gånger njutit av, vid stranden i stugan vid havet med den röda morgonsolen sakta hävande sig över horisonten.

Mamma föddes en augustidag 1933 i Bureå med Sten och Elvira Bergman som föräldrar. Dopnamnet var Birgit, men i livet var det Bibbi som gällde. 

Bibbi växte upp i Bureå och i unga år träffade hon vår pappa Rolf Lundqvist. 1953 gifte de sig och det första äventyret blev en period i Järvsjöbygden och pappas första lärartjänst. Efter återkomsten till hemtrakten Bureå växte familjen; Jonas föddes 1956, Ola 1958 och Johanna 1963. Det året flyttade familjen också in i den nya moderna villan på Björkgatan.  

Stuglivet vid havet var mammas bästa liv, där andades hon ut och njöt av livet. Vi ser henne framför oss; när hon ställer ner packningen på stugbron, tar några steg ned mot havet, slår ut med armarna och sen följde en djup suck av förnöjdhet. Här levde hon ett enkelt och harmoniskt liv. 

Mamma uppskattade struktur, ordning och reda, var inte rädd för att ta till sig ny teknik och nya arbetssätt. Det hade hon nytta av i sitt yrkesliv. Hon arbetade bland annat på skolkontoret i dåvarande Bureå kommun och sedan i många år som lönehandläggare på Skellefteå kommun. Under en period var mamma även vuxenstuderande. Det gav henne stor glädje att lära nytt och få stärkt självkänsla. 

Ett starkt rättvisepatos och medkänsla med utsatta människor var tydliga karaktärsdrag. Hennes integritet var stor men hindrade inte henne från att skapa nära vänskaper. Några år efter skilsmässan från pappa träffade hon en annan Rolf som blev en nära vän och särbo under många år fram till hans bortgång

In i det sista bevarade mamma sin humor. Den var pragmatisk, kanske lite kärv, men med distans och självironi och alltid en varm underton. Humorn var också ett sätt att hantera de sista åren med sjukdom.

Under åren på äldreboendet slutade mamma aldrig att glädjas åt barnbarnen och barnbarnsbarnen. Hon skrattade gott när hon fick lyssna till någon av berättelserna om allt roligt de gjort och sagt. Så länge hon kunde följde hon också hela familjens liv via sociala media. 

Tiden då sjukdom på många sätt försämrade livskvaliteten blev ändå god, mycket tack vare mammas egen personlighet. Många besök från familj och vänner blev också ljusglimtar. I slutskedet fick också mamma mycket god och empatisk vård på Brogården.

Vi är tacksamma för allt mamma gjorde och för att hon fanns och nu finns i vårt minne. 

Barnen