Bertil Södermark föddes 1947, han växte upp och levde sitt liv i Ursviken. Han var enda sonen till Bernard och Britta Södermark.
Han älskade sina föräldrar mycket, av dem fick han så även sin bästa vän Catja, en Shetland Shepdog när han var en liten pojke. Han pratade ofta om Catja. Han tyckte verkligen om hundar. Vi, hans familj och släktingar sa ofta att han borde skaffa en ny hund men han trivdes så med friheten att kunna resa när han ville, att kunna åka till Skåne och vara där en månad eller fara till Spanien och spendera hösten där.
Att resa var något som Bertil uppskattade och såg fram emot varje år. 1982 körde Bertil från Ursviken, genom Sverige, ner till Skåne där han hämtade upp min bror, farfar och far. Tillsammans körde de sedan hela vägen till Barcelona för att titta på VM. De satt med riktiga Baraca-fansen, med sina tutor, flaggor och fina t-shirtar hejade de på sitt favoritlag, men till slut fick de höra fansens sorgesånger över Barcelonas förlust.
Bertils nyfikenhet och reslust tog aldrig slut. Han älskade Spanien, Italien, att få se turkost vatten i Karibien och de många utflykterna han gjorde med sin kusin Anki till Gibraltar. Trots att Bertils luktsinne inte alltid var med honom så älskade han nya smakupplevelser, god pasta och att få färdas på den engelska landsbygdden och njuta av allt som bjöds.
Bertil hade inga egna barn, men han var min gudfar, ett hedersuppdrag han tog på allra största allvar. Han var min stöttepelare, min vän, min trygghet, vi delade glädje och sorg. Han var den som förde mig till altaret när jag gifte mig, han var som en morfar till mina barn. Jag har minst tusen vackra ord att säga om Bertil och ända står jag här ljudlös, i saknad. Bertil gav oss verkligen av sin själ. Han var en fin, ärlig och en utomordentligt snäll man med ett gott hjärta.