Berit Johansson somnade den 28 juli in på Skellefteå lasarett efter kort tids sjukdom.
Mamma föddes och levde sina första uppväxtår i Bergsbyn med sina föräldrar, Althea och Edvard. Vid 5 års ålder blev mamma föräldralös och flyttade till sin faster Ebba och farbror Oskar i Ursviken och sonen Dan. Där växte hon upp och hade en fin, ömsesidig och viktig relation med Dan.
Mamma fick vidareutbilda sig och var mycket tacksam för detta. Hushållslärare, skolledare och avslutningsvis utbildningskonsult på Tieto blev hennes yrkeskarriär.
Som ung träffade mamma vår blivande pappa, Gösta. Han blev mammas stora kärlek och trygghet. De gifte sig och fick fyra barn. Tillsammans delade de intresset för dans, naturen, resa, god mat och dryck och umgås med vänner. Många generösa middagar blev det genom åren med både familj och vänner.
Hennes egna intressen var körsång, handarbeten samt bokläsning.
46 år ung blev mamma änka efter pappa. Livet gick in i en annan fas. Mamma sålde huset och flyttade tillbaka till Skelleftehamn. Cirkeln blev sluten och hon kände sig trygg där. Mammas livshistoria gjorde henne omsorgsfull och osentimental på samma gång. Lösningsfokuserad och tålmodig, social men också självständig.
Som mormor till nio barnbarn och mormorsmor till två barnbarnsbarn såg hon fram emot en än mer växande släkt.
Mamma fortsatte att resa och besökte nyfiket Kina, Australien, USA, Italien, Spanien och Turkiet. Den sista långa resan gick till Korfu när mamma fyllde 80 år. Hon ville så gärna besöka Grekland och så fick det bli.
Mamma drabbades som äldre av flera olika besvärliga sjukdomar. Hon tog dessa med ro, accepterade dem, beklagade sig aldrig, ville leva självständigt och med integritet. ”Det är ingen fara med mig, oroa dig inte, sade hon. Jag ska leva till jag blir minst 90 år, så det är ju ingen panik med nånting”. Tillfreds i det lilla och med stor framtidstro. Så var det, ett gott liv och med hopp, in i det sista. Tyvärr kom ett sjukdomsförlopp och mammas kropp orkade inte mer.
Jag och vi sörjer och saknar mamma och mormor. Likt henne får jag acceptera att det blev som det blev. Vi umgicks hela vägen, jag var där. Hon släppte taget, nu får hon vila i frid. Och minnets rosor kan aldrig dö.
Kicki, Peter, Niklas och Julia samt Alice