Teresa och Knutte Westers skulptur ”Gzim och den frusna sjön”, pojken från Kosovo som precis blivit utvisad, en metafor för de barn i Jörn och Boliden som har en liknande sits.
Det regnar i Stadsparken när Norran möter upp Teresa Stenberg, tidningens nya krönikör. Hon älskar trädgård och tycker att stadsparken blir en bra plats att ta bilder på. Odlingsintresset tog vid när hon under gymnasiet hittade ett löjtnantshjärta och några irisar i en rabatt på Anderstorp. Hon rensade rabatten med en gaffel och vårdade blommorna. Nu driver hon en trädgårdskonto på Instagram om sina odlingar hemma.
– Att odla är lite som att jobba i skolan, att se ”Vad behövs här? Vad kan jag bidra med?” säger hon.
Skolan är, liksom odlandet, centralt för Teresa och har även tillägnats ett eget konto. Teresa är i grunden svensk- och engelsklärare, men har en master i specialpedagogik. För att kunna bistå största möjliga grupp elever som specialpedagog jobbar hon idag med rektorn, elevhälsan och handledning av personal på skolan. Att nu skriva för en större och bredare läsekrets än sina Instagramföljare ser hon positivt på.
– Jag blev jätteglad över att bli tillfrågad. Det hade jag nog aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle bli faktiskt. Det är ett steg i mitt skrivande. Att våga tycka att det är viktigt, och göra något av en förmåga jag har.
Teresa berättar att hon alltid skrivit och att skrivandet funnits i olika sammanhang, både privat, som lajv-arrangör (levande rollspel) och som svensklärare.
– Det roligaste som svensklärare har egentligen varit att jobba med elevernas skrivande. Man har en röst i skrivandet, och det är jätteviktigt att man lär sig att säga det man vill säga, och sätta ord på det man känner och ser. Det handlar om demokrati, säger Teresa.
Teresa ser även på skrivandet som en tankeprocess och bearbetning av intryck och upplevelser.
– Jag har alltid satt mycket av det jag varit med om till text, och jag tycker att det har gjort det lättare att få syn på saker. Jag märker att när jag verkligen behöver fundera på någonting är det bra att skriva, och bara låta tankarna komma. När jag är klar kan jag ofta se att jag kommit fram till något. Sen tycker jag att det är viktigt att vara kapabel att sätta ord på just mänskligt beteende. Det man känner och det som händer i ens liv är inte fel, och att sätta ord på vad det är att vara människa kan kanske göra att man får syn på att det är helt okej att känna som man känner.
Det låter som att läsarna kan förvänta sig stor igenkänningsfaktor i dina krönikor?
– Ja ... mycket mänskligt beteende tror jag. Hur man förhåller sig till livet, både stort och smått. Jag har också försökt skriva om saker som är svårt och som gör lite ont för människor. Sorg till exempel. Förluster. Orättvisor. När man hamnar i situationer som man inte kan göra något åt.
Teresa har själv varit med om stora förluster i olika former.
– Man kan inte välja att vara med om dem, man får bara förhålla sig till dem. 2013 satt jag på en vedhög hemma och grät, sjukskriven för utmattning. Jag visste inte vem jag var. Jag visste inte vart jag ville, och jag hade så många frågor: Hur hamnade jag här? Hur blev det så här? Men jag förstod att så som det är nu, vill jag inte ha det. Att skapa en förändring är ett livslångt projekt, men jag har haft väldigt mycket roligare sen dess. Även om jag också kan känna en djup sorg över saker. Nu har jag lärt mig att livet kan vara, jag ska inte säga lättsamt men ... tillgängligt?
Att skriva gör det enklare att tänka klart, säger Teresa som skrivit i olika former hela sitt liv.
Vad finns det för utmaningar med skrivandet?
– En är att min horisont är den av en akademiskt utbildad tvåbarnsmamma som är i kontakt med kosmos, och tycker att världen ska organiseras socialt rättvist ... och det vet jag ju att alla inte håller med om, säger Teresa och skrattar.
Hon lägger till att en krönika ska vara ganska lättillgänglig och därför vill hon hitta en balans i att både utgå från sig själv och möta läsarna. Teresa reflekterar vidare över uppdraget som krönikör:
– Förut var jag ganska rädd för det som var nytt och för utmaningar, jag ville helst vara säker på att jag klarade av dem. Men nu, av ålder och erfarenhet kanske, tänker jag att "Ja, men jag får väl lära mig det då. Eller nej, det är klart att jag inte kan det här från början." Och jag brukar säga att ibland får man väl kanske den spark framåt man behöver av universum. Då är det ju lite upp till mig att säga ja eller nej, och nu har jag valt att säga ja.
Läs Teresas första krönika i morgon, tisdag 11 juli.