Jämställdhet har en given plats i barn- och ungdomsverksamheten – i varje fall om vi får tro föreningarna själva.
Det visar Riksidrottsförbundets årliga FoU-rapport, i år med namnet ”Jämställdhet är en självklarhet för oss”.
I rapporten uppger nio av tio tillfrågade idrottsföreningar att jämställdhet är en utgångspunkt i föreningens verksamhet. Samtidigt svarar endast sex av tio föreningar att de har en policy, handlingsplan eller riktlinjer för hur jämställdhetsarbetet ska bedrivas.
I Västerbotten är den siffran nere under hälften (47 procent) och endast 26 procent av föreningsstyrelserna har en könsfördelning med minst 40 procent av respektive kön.
Vi frågar oss: Har jämställdhetsarbetet blivit någonting vi tar för givet, någonting som vi vet att vi borde arbeta efter, men som vi relativt planlöst och slentrianmässigt hanterar?
Idrottsrörelsens mål är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma idrotten och sitt deltagande. Men fortfarande vittnar verkligheten om en idrott som präglas av manliga normer och maktstrukturer, där män gynnas och kvinnor missgynnas – en obalans som kräver ett aktivt och strategiskt arbete för att utjämnas.
Inte sällan beskrivs jämställdhetsarbete med ”sägningar” som ”vi behandlar flickor och pojkar lika” och ”vi gör inte skillnad på kön”. Men kan vi verkligen tillämpa rättvisa på en i grunden orättvis verksamhet? Vi menar att det krävs en kompenserande handling, inte nödvändigtvis en rättvis, för att driva jämställdhetsarbetet framåt.
Att säga ”vi gör ingen skillnad på kön” eller ”vi behandlar alla lika” kan lika väl innebära att redan ojämlika strukturer späs på. Vi män, den grupp som är mest självklar och ges bäst förutsättningar inom idrotten, måste särskilt passa oss för att oreflekterat uttrycka att alla ges samma möjligheter. Från vems perspektiv utgår vi ifrån då?
För att ta jämställdhetsarbetet vidare måste vi gå ifrån lösa ”sägningar”, som legitimerar sättet vi redan gör saker på, och i stället öka vår medvetenhet om rådande normer, privilegier och begränsningar på idrottens olika arenor: i omklädningsrummet, i styrelserummet, på åskådarplatsen, på tävlingsarenan.
Vi behöver ställa oss frågor som: Vilka är det som trivs bäst här? Vilka är självklara, tar plats och blir lyssnade på?
Först då har vi möjlighet att strategiskt, medvetet och aktivt arbeta för en inkluderande idrott där alla ges lika möjlighet att delta.
Vi önskar att det i alla idrottens mansdominerade rum finns män som reflekterar över dessa frågor och ser möjligheten att göra skillnad, på riktigt, inte ta jämställdhet för givet.
Göran Svanberg, vice ordförande RF-SISU Västerbotten
Thomas Lindgren, styrelseledamot RF-SISU Västerbotten
Bo Andersson, styrelseledamot RF-SISU Västerbotten
Henric Jakobsson, styrelseledamot RF-SISU Västerbotten