Anser regeringen på riktigt att forskningen gynnas av att påtvingas ideologiska perspektiv ovanifrån? Och förstår den vad det kan leda till?
På Uppsala universitet får man inte säga n-ordet, även om man varnat i förväg och syftet är att förklara hur studenter kan söka i historiska arkiv där ordet tyvärr ofta förekommer.
På universitetet i Lund tvingades en lärare i psykologi nyligen bort efter att inte ha fäst tillräckligt avseende vid icke-binära personer i undervisningen, alltså de som inte identifierar sig som man eller kvinna.
Och när naturvetare söker finansiering hos statliga Vetenskapsrådet, varslar KTH-docenten Erik Lindborg i Svenska Dagbladet (9/3 2020), måste de ange om köns- och genusperspektiv kan tillämpas, eftersom regeringen anser att sådana främjar både arbetet för jämställdhet och forskningen som sådan.
Samtliga är bra exempel på hur svenska lärosäten – liksom utbildnings- och kulturpolitiken i stort – berusats av amerikanskt tankegods som få egentligen efterfrågar. Men som ändå får genomslag eftersom små och arga grupper är bättre på att mobilisera än stora och ljumma.
Identitetspolitik är den vanliga termen, vissa föredrar ”myndighetsvänster”, men det är för enkelt. Många inom vänstern är lika trötta på dessa strömningar som liberaler och högerfolk.
Förstår inte S vilken symbolisk snubbeltråd detta är?
Därför är det något av en gåta att det annars rätt pragmatiska S – utöver att ge MP fritt och besläktat blås i kulturpolitiken – låtit sig ryckas i sådan grad. Det var ingen miljöpartist som 2018 ålade Vetenskapsrådet att ”verka för att köns- och genusperspektiv inkluderas i den forskning som finansieras”. Det var dåvarande högskoleministern Helene Hellmark Knutsson (S).
Förstår inte S vilken symbolisk snubbeltråd detta är?
Inte minst bland väljare – och många av dem är fortfarande socialdemokrater – som varken begriper de tillkrånglade idéerna eller varför politikerna envisas med att färga in dem överallt?
Anser regeringen på riktigt att forskningen gynnas av att påtvingas ideologiska perspektiv ovanifrån?
Och förstår den vad det kan leda till? Genusperspektiv i dag. Nationalistiskt perspektiv imorgon.
Man kan tycka att avsikterna är goda – grundtanken är trots allt att ge röst åt de förfördelade – eller att den gamla, liberala och i mesta möjliga mån neutrala ordningen är godtycklig i sig. Eller att aggressiviteten mot genusvetare är otäck – vilket den är – eller att genusvetenskap är viktigt.
Men att för den skull villkora finansiering – direkt eller indirekt – till annan och i regel väsensskild forskning är en usel idé: principiellt farlig, mycket opraktisk och politiskt tondöv.
”Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att anlägga genusperspektiv på stötvågor i akustiska fält utan att passera löjlighetens gränser”, skriver Erik Lindborg.
Tycker någon egentligen annorlunda? Släpp pekpinnarna.
Arvid Åhlund, ledarskribent på Liberala Nyhetsbyrån