Replik på Max Eskilssons krönika ”Inte bara extrema är bidragsberoende”, publicerad i Norran och på norran.se måndagen den 9 september 2019.
Max Eskilsson ifrågasätter i Norran (9/9 2019) de offentliga bidragen till folkbildningen med avstamp i Erik Amnås aktuella utredning om Ibn Rushd.
Folkbildningsrådet skriver att Ibn Rushd bidrar till att uppfylla målen för folkbildning, men att verksamheterna innehåller exempel på svagheter och felsteg.
Folkbildningsrådets slutsats: ”Rapporten visar inte att statsbidraget har använts på ett felaktigt sätt, i förhållande till statsbidragsvillkoren.”
Max Eskilsson ser varken syftet med, eller hur användningen av statliga medel till folkbildning främjar fritt demokratiskt engagemang och skapar öppna mötesplatser.
Några exempel på vad studieförbundens fria och frivilliga folkbildning betyder: 955 000 personer deltar årligen i studierna. Det är fler än i den kommunala grundskolan. Kulturprogrammen har 20 miljoner besökare. Det är fler än landets biobesökare. Vi engagerar 115 000 cirkelledare, varav 100 000 helt ideellt.
Studieförbunden finns och värnar om att finnas i Sveriges alla kommuner, i en tid när många andra organisationer centraliserar.
Studieförbunden fortsätter att vara en inkörsport till jobb och utbildning. Nationalekonomen Charlotta Mellander har visat att arbetslösa som deltagit i studiecirkel oftare får jobb än de som inte gjort det. Särskilt stor är effekten bland utrikes födda. De tio studieförbunden engagerar personer i utanförskap effektivare än myndigheterna, särskilt i marginaliserade stadsdelar.
Vi tar till oss av kritiken om att Folkbildningsrådet och studieförbunden behöver bli bättre på transparens och kvalitetssäkring.
Därför att studieförbunden har så mycket att ge, och det bör synas bättre.
David Samuelsson, generalsekreterare Studieförbunden
Inte bara extrema är bidragsberoende