– Mattias, vad är du mest stolt över?
Den frågan fick jag av Per Bergsten på Östgöta Correspondenten under en intervju för några år sedan.
Jag förstod att han menade någonting inom min hockeykarriär, men det enda jag kunde tänka på var min lärarexamen.
Minnena for direkt till Falun och min första tentamen. De lätta stegen i korridoren efteråt och den sönderhoppade takplattan. Lättnaden.
Det kanske kunde gå ändå? Jag kanske kan få en examen, en lärarexamen, den finaste examen som finns.
Examensdagen och kostymen i ull, som min morsa prompt skulle köpa, minns jag som det var i går. Festen i köket på Dübengatan i Kiruna och skålarna i champagne.
Nu var jag akademiker. Lärare.
I dag kan jag fundera på varför det var så viktigt med utbildning och bildning för mig – och så oviktigt med hockey.
Kanske föddes bildningsbegäret redan med min mormor, uppvuxen i det fattiga Tornedalen och fast i arbetsstugans eländiga grepp. Kvinnan med läshuvud som tjuvläste böcker från Kangos bibliotek samtidigt som hon putsade porslin åt de bättre bemedlade.
I dag kan jag fundera på varför det var så viktigt med utbildning och bildning för mig.
Var det möjligen där? Eller var det med att se farsan gno som snickare, slita år ut och år in, oftast utan semester? Pengarna skulle in så att vi barn kunde sporta.
Ärvde jag övertygelsen om att en skolgång är en fantastisk möjlighet, inte ett ok, från dem? Människorna som slet ut sina kroppar utan en chans till utbildning.
Jag är fortfarande lärare, mycket bättre och mer erfaren. Efter många års kämpande har jag hittat ett fungerande ledarskap. Mina ämneskunskaper är bättre och min didaktik (vetenskapen om alla faktorer som påverkar undervisningen och dess innehåll, reds anm) mer utvecklad.
Trots det är jag inte längre stolt – bara trött och desillusionerad. Jag känner inte mina föräldrars tacksamma blick över att jag blev mer än bara arbetare. Den har dött.
Läraryrket har förändrats. Borta är bildningsidealet. Nu gäller New Public Management. Allt ska vara ”effektivt”, snabbt och gärna digitalt. Ett slags löpande band där vi ska tävla i att vara bäst. Bättre än vår kollega.
Vi ska gärna marknadsföra vår förträfflighet i bloggar och på sociala medier – för hur kan vi annars visa på vår särskilda skicklighet.
Lika lön för lika arbete är ett minne blott. Tempot är för högt, mötena för många och kontrollen för omfattande. Läraryrkets autonomi är borta. Friheten finns inte längre.
– Mattias, vad är du mest stolt över?, frågade Per Bergsten. Jag borde fortfarande kunna svara min lärarexamen. Varför kan jag det inte?
Mattias Nilimaa, lärare i idrott och SO-ämnen, damhockeytränare